Zsoltárok 38
1 Dávid zsoltára emlékeztetőül. Uram, haragodban ne fenyíts meg engem; felgerjedésedben ne ostorozz meg engem!
En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
2 Mert nyilaid belém akadtak, és kezed rám nehezült.
Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
3 Nincs épség testemben a te haragodtól; nincs békesség csontjaimban vétkeim miatt.
Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
4 Mert bűneim elborítják fejemet; súlyos teherként, erőm felett.
Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
5 Megsenyvedtek, megbűzhödtek sebeim oktalanságom miatt.
Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
6 Lehorgadtam, meggörbedtem nagyon; naponta szomorúan járok.
Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
7 Mert derekam megtelt gyulladással, és testemben semmi ép sincsen.
Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
8 Erőtlen és összetört vagyok nagyon, s szívem keserűsége miatt jajgatok.
Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
9 Uram, előtted van minden kívánságom, és nincs előled elrejtve az én nyögésem!
Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
10 Szívem dobogva ver, elhágy erőm, s szemem világa – az sincs már velem.
Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
11 Szeretteim és barátaim félreállanak csapásomban; rokonaim pedig messze állanak.
Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
12 De tőrt vetnek, a kik életemre törnek, és a kik bajomra törnek; hitványságokat beszélnek, és csalárdságot koholnak mindennap.
Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
13 De én, mint a siket, nem hallok, és olyan vagyok, mint a néma, a ki nem nyitja föl száját.
Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
14 És olyanná lettem, mint az, a ki nem hall, és szájában nincsen ellenmondás.
Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
15 Mert téged vártalak Uram, te hallgass meg Uram, Istenem!
Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
16 Mert azt gondolom: csak ne örülnének rajtam; mikor lábam ingott, hatalmaskodtak ellenem!
Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
17 És bizony közel vagyok az eleséshez, és bánatom mindig előttem van.
Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
18 Sőt bevallom bűneimet, bánkódom vétkem miatt.
Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
19 De ellenségeim élnek, erősödnek; megsokasodtak hazug gyűlölőim,
Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
20 És a kik jóért roszszal fizetnek; ellenem törnek, a miért én jóra törekszem.
Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
21 Ne hagyj el Uram Istenem, ne távolodjál el tőlem!
Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
22 Siess segítségemre, oh Uram, én szabadítóm!
Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
