< Jeremiás sir 5 >

1 Emlékezzél meg Uram, mi esett meg rajtunk; tekintsd meg és lásd meg gyalázatunkat!
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 A mi örökségünk idegenekre szállt; házaink a jövevényekéi.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Apátlan árvák lettünk; anyáink, mint az özvegyek.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Vizünket pénzért iszszuk, tűzifánkat áron kapjuk.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Nyakunknál fogva hajtatunk; elfáradtunk, nincsen nyugtunk.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Égyiptomnak adtunk kezet, az assziroknak, hogy jóllakjunk kenyérrel.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Apáink vétkeztek; nincsenek; mi hordozzuk vétkeiket.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Szolgák uralkodnak rajtunk; nincs a ki megszabadítson kezökből.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Életünk veszélyeztetésével szerezzük kenyerünket a pusztában levő fegyver miatt.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Bőrünk, mint a kemencze, megfeketedett az éhség lázától.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Az asszonyokat meggyalázták Sionban, a szűzeket Júda városaiban.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 A fejedelmeket kezökkel akasztották fel; a vének orczáit nem becsülik.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Az ifjak a kézi malmot hordozzák, és a gyermekek a fahordásban botlanak el.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 A vének eltüntek a kapuból, megszüntek az ifjak énekelni.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Oda van a mi szívünk öröme, gyászra fordult a mi körtánczunk.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Elesett a mi fejünknek koronája, jaj most nékünk mert vétkeztünk!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Ezért lett beteg a mi szívünk, ezekért homályosodtak meg a mi szemeink;
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 A Sion hegyéért, hogy elpusztult; rókák futkosnak azon!
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Te Uram örökké megmaradsz; a te királyi széked nemzedékről nemzedékre!
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Miért feledkezel el örökre mi rólunk? miért hagysz el minket hosszú időre?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Téríts vissza Uram magadhoz és visszatérünk; újítsd meg a mi napjainkat, mint régen.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Mert bizony-bizony megvetettél minket; megharagudtál ránk felettébb!
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.

< Jeremiás sir 5 >