Jób 6
1 Jób pedig felele, és monda:
Då tog Job till orda och sade:
2 Oh, ha az én bosszankodásomat mérlegre vetnék, és az én nyomorúságomat vele együtt tennék a fontba!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Bizony súlyosabb ez a tenger fövenyénél; azért balgatagok az én szavaim.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Mert a Mindenható nyilai vannak én bennem, a melyeknek mérge emészti az én lelkemet, és az Istennek rettentései ostromolnak engem.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Ordít-é a vadszamár a zöld füvön, avagy bőg-é az ökör az ő abrakja mellett?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Vajjon ízetlen, sótalan étket eszik-é az ember; avagy kellemes íze van-é a tojásfehérnek?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Lelkem iszonyodik érinteni is; olyanok azok nékem, mint a megromlott kenyér!
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Oh, ha az én kérésem teljesülne, és az Isten megadná, amit reménylek;
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 És tetszenék Istennek, hogy összetörjön engem, megoldaná kezét, hogy szétvagdaljon engem!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Még akkor lenne valami vigasztalásom; újjonganék a fájdalomban, a mely nem kimél, mert nem tagadtam meg a Szentnek beszédét.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Micsoda az én erőm, hogy várakozzam; mi az én végem, hogy türtőztessem magam?!
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Kövek ereje-é az én erőm, avagy az én testem aczélból van-é?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Hát nincsen-é segítség számomra; avagy a szabadulás elfutott-é tőlem?!
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 A szerencsétlent barátjától részvét illeti meg, még ha elhagyja is a Mindenhatónak félelmét.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Atyámfiai hűtlenül elhagytak mint a patak, a mint túláradnak medrükön a patakok.
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 A melyek szennyesek a jégtől, a melyekben olvadt hó hömpölyög;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Mikor átmelegülnek, elapadnak, a hőség miatt fenékig száradnak.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Letérnek útjokról a vándorok; felmennek a sivatagba utánok és elvesznek.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Nézegetnek utánok Téma vándorai; Sébának utasai bennök reménykednek.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Megszégyenlik, hogy bíztak, közel mennek és elpirulnak.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Így lettetek ti most semmivé; látjátok a nyomort és féltek.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Hát mondtam-é: adjatok nékem valamit, és a ti jószágotokból ajándékozzatok meg engem?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Szabadítsatok ki engem az ellenség kezéből, és a hatalmasok kezéből vegyetek ki engem?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Tanítsatok meg és én elnémulok, s a miben tévedek, értessétek meg velem.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Oh, mily hathatósak az igaz beszédek! De mit ostoroz a ti ostorozásotok?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Szavak ostorozására készültök-é? Hiszen a szélnek valók a kétségbeesettnek szavai!
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Még az árvának is néki esnétek, és sírt ásnátok a ti barátotoknak is?!
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Most hát tessék néktek rám tekintenetek, és szemetekbe csak nem hazudom?
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Kezdjétek újra kérlek, ne legyen hamisság. Kezdjétek újra, az én igazságom még mindig áll.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Van-é az én nyelvemen hamisság, avagy az én ínyem nem veheti-é észre a nyomorúságot?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
