< Jób 32 >

1 Miután ez a három ember megszünt vala felelni Jóbnak, mivel ő igaz vala önmaga előtt:
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Haragra gerjede Elihu, a Barakeél fia, a ki Búztól való vala, a Rám nemzetségéből. Jób ellen gerjedt föl haragja, mivel az igazabbnak tartotta magát Istennél.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 De felgerjedt haragja az ő három barátja ellen is, mivelhogy nem találják vala el a feleletet, mégis kárhoztatják vala Jóbot.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Elihu azonban várakozott a Jóbbal való beszéddel, mert amazok öregebbek valának ő nála.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 De mikor látta Elihu, hogy nincs felelet a három férfiú szájában, akkor gerjede föl az ő haragja.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 És felele a Búztól való Elihu, Barakeél fia, és monda: Napjaimra nézve én még csekély vagyok, ti pedig élemedett emberek, azért tartózkodtam és féltem tudatni veletek véleményemet.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Gondoltam: Hadd szóljanak a napok; és hadd hirdessen bölcseséget az évek sokasága!
Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
8 Pedig a lélek az az emberben és a Mindenható lehellése, a mi értelmet ad néki!
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Nem a nagyok a bölcsek, és nem a vének értik az ítéletet.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Azt mondom azért: Hallgass reám, hadd tudassam én is véleményemet!
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Ímé, én végig vártam beszédeiteket, figyeltem, a míg okoskodtatok, a míg szavakat keresgéltetek.
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Igen ügyeltem reátok és ímé, Jóbot egyikőtök sem czáfolá meg, sem beszédére meg nem felelt.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Ne mondjátok azt: Bölcseségre találtunk, Isten győzheti meg őt és nem ember!
Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
14 Mivel én ellenem nem intézett beszédet, nem is a ti beszédeitekkel válaszolok hát néki.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Megzavarodának és nem feleltek többé; kifogyott belőlök a szó.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Vártam, de nem szóltak, csak álltak és nem feleltek többé.
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Hadd feleljek hát én is magamért, hadd tudassam én is véleményemet!
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Mert tele vagyok beszéddel; unszolgat engem a bennem levő lélek.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ímé, bensőm olyan, mint az új bor, a melynek nyílása nincsen; miként az új tömlők, csaknem szétszakad.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Szólok tehát, hogy levegőhöz jussak; felnyitom ajkaimat, és felelek.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Nem leszek személyválogató senki iránt; nem hizelkedem egy embernek sem;
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Mert én hizelkedni nem tudok; könnyen elszólíthatna engem a teremtőm!
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

< Jób 32 >