Jób 27
1 Jób pedig folytatá az ő beszédét, monda:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Él az Isten, a ki az én igazamat elfordította, és a Mindenható, a ki keserűséggel illette az én lelkemet,
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 Hogy mindaddig, a míg az én lelkem én bennem van, és az Istennek lehellete van az én orromban;
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 Az én ajakim nem szólnak álnokságot, és az én nyelvem nem mond csalárdságot!
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Távol legyen tőlem, hogy igazat adjak néktek! A míg lelkemet ki nem lehelem, ártatlanságomból magamat ki nem tagadom.
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Igazságomhoz ragaszkodom, róla le nem mondok; napjaim miatt nem korhol az én szívem.
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Ellenségem lesz olyan, mint a gonosz, és a ki ellenem támad, mint az álnok.
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Mert micsoda reménysége lehet a képmutatónak, hogy telhetetlenkedett, ha az Isten mégis elragadja az ő lelkét?
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Meghallja-é kiáltását az Isten, ha eljő a nyomorúság reá?
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Vajjon gyönyörködhetik-é a Mindenhatóban; segítségül hívhatja-é mindenkor az Istent?
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Megtanítlak benneteket Isten dolgaira; a mik a Mindenhatónál vannak, nem titkolom el.
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Ímé, ti is mindnyájan látjátok: miért van hát, hogy hiábavalósággal hivalkodtok?!
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Ez a gonosz embernek osztályrésze Istentől, és a kegyetlenek öröksége a Mindenhatótól, a melyet elvesznek:
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Ha megsokasulnak is az ő fiai, a kardnak sokasulnak meg, és az ő magzatai nem lakhatnak jól kenyérrel sem.
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 Az ő maradékai dögvész miatt temettetnek el, és az ő özvegyeik meg sem siratják.
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Ha mint a port, úgy halmozná is össze az ezüstöt, és úgy szerezné is össze ruháit, mint a sarat:
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 Összeszerezheti ugyan, de az igaz ruházza magára, az ezüstön pedig az ártatlan osztozik.
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Házát pók módjára építette föl, és olyanná, mint a csősz-csinálta kunyhó.
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Gazdagon fekszik le, mert nincsen kifosztva; felnyitja szemeit és semmije sincsen.
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Meglepi őt, mint az árvíz, a félelem, éjjel ragadja el a zivatar.
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Felkapja őt a keleti szél és elviszi, elragadja őt helyéről.
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Nyilakat szór reá és nem kiméli; futva kell futnia keze elől.
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Csapkodják felette kezeiket, és kisüvöltik őt az ő lakhelyéből.
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
