Jób 14
1 Az asszonytól született ember rövid életű és háborúságokkal bővelkedő.
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 Mint a virág, kinyílik és elhervad, és eltünik, mint az árnyék és nem állandó.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 Még az ilyen ellen is felnyitod-é szemeidet, tennen magaddal törvénybe állítasz-é engem?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Ki adhat tisztát a tisztátalanból? Senki.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 Nincsenek-é meghatározva napjai? Az ő hónapjainak számát te tudod; határt vetettél néki, a melyet nem hághat át.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 Fordulj el azért tőle, hogy nyugodalma legyen, hogy legyen napjában annyi öröme, mint egy béresnek.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Mert a fának van reménysége; ha levágják, ismét kihajt, és az ő hajtásai el nem fogynak.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Még ha megaggodik is a földben a gyökere, és ha elhal is a porban törzsöke:
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 A víznek illatától kifakad, ágakat hajt, mint a csemete.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 De ha a férfi meghal és elterül; ha az ember kimúlik, hol van ő?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Mint a víz kiapad a tóból, a patak elapad, kiszárad:
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 Úgy fekszik le az ember és nem kél fel; az egek elmúlásáig sem ébrednek, nem költetnek föl az ő álmukból.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 Vajha engem a holtak országában tartanál; rejtegetnél engemet addig, a míg elmúlik a te haragod; határt vetnél nékem, azután megemlékeznél rólam! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Ha meghal az ember, vajjon feltámad-é? Akkor az én hadakozásom minden idejében reménylenék, míglen elkövetkeznék az én elváltozásom.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 Szólítanál és én felelnék néked, kivánkoznál a te kezednek alkotása után.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 De most számlálgatod az én lépéseimet, és nem nézed el az én vétkeimet!
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 Gonoszságom egy csomóba van lepecsételve, és hozzáadod bűneimhez.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 Még a hegy is szétomlik, ha eldől; a szikla is elmozdul helyéről;
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 A köveket lekoptatja a víz, a földet elsodorja annak árja: az ember reménységét is úgy teszed semmivé.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 Hatalmaskodol rajta szüntelen és ő elmegy; megváltoztatván az arczát, úgy bocsátod el őt.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Ha tisztesség éri is fiait, nem tudja; ha megszégyenülnek, nem törődik velök.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 Csak őmagáért fáj még a teste, és a lelke is őmagáért kesereg.
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
