Zsoltárok 59
1 A karmesternek. Ne ronts szerint. Dávidtól dal. Mikor Sául oda küldött és őrizték a házát, hogy megöljék. Ments meg engem ellenségeimtől, Istenem, támadóimtól ótalmazz engem!
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.
2 Ments meg a jogtalanságot cselekvőktől, és a vérontás embereitől segíts meg!
Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
3 Mert íme lestek lelkemre, összesereglenek ellenem erősek; se bűntettem, se vétkem nincsen, oh Örökkévaló!
Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
4 Bűnöm nélkül sürögnek és készülődnek; serkenj elibém és lásd!
Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
5 És te, oh Örökkévaló, Isten, seregek ura, Izraél Istene, ébredj, megbüntetni mind a nemzeteket, ne kegyelmezz mind a jogtalan hűtelenkedőknek! Széla.
Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
6 Estére visszatérnek, mordúlnak, mint az eb, s körüljárják a várost.
Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
7 Íme, szót bugyogtatnak szájukkal, kardok az ajkaikon, mert ki hallja!
Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
8 Te pedig, Örökkévaló, nevetsz, rajtuk, gúnyolódol mind a nemzeteken.
Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»
9 Erőm! Te rád hadd várok, mert Isten a mentsváram.
Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
10 Szeretetem Istene elémbe jön, Isten néznem engedi meglesőimet.
Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
11 Ne öld meg őket, nehogy elfelejtse népem, bujdostasd őket hatalmaddal, és döntsd le őket, oh paizsunk, Uram.
Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
12 Szájuk vétke, ajkuk szava által fogassanak meg gőgjükben, az esküdözés miatt és hazudozás miatt, melyeket mondogatnak.
Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
13 Semmísítsd meg hévvel, semmisítsd, hogy ne legyenek; és megtudják, hogy Isten uralkodik Jákóbon a föld végeig. Széla.
Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
14 S visszatérnek estére, mordúlnak mint az eb, s hörüljárják a vá. rost.
Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
15 Ők bujdosnak eledel után, ha nem laknak jól, úgy kell meghálniok.
Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
16 Én pedig énekelem erődet, és újjongok reggelre szereteteden; mert mentsvárul voltál nekem s menedékem, a mely napon megszorultam.
De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
17 Erőm, rólad hadd zengek mert Isten az én mentsváram, szeretetem Istene.
Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd. Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
