Zsoltárok 39
1 A karmesternek, Jedútúnnak. Zsoltár Dávidtól. Azt mondtam: Hadd őrzöm meg útjaimat, hogy ne vétkezzem nyelvemmel; hadd őrzöm meg szájamnak zaboláját, a meddig a gonosz előttem van!
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 Elnémultam csendességgel, hallgattam a jónak híján és fájdalmam megza-varodott;
Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 hevűlt a szívem belsőmben, tűnődésemben tűz égett, kimondtam nyelvemmel:
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 Tudasd velem, Örökkévaló, végemet, és napjaim mértékét, mennyi az! Hadd tudjam, mi mulandó vagyok.
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 Íme, arasznyira szabtad napjaimat, s földi létem olyan előtted, mint a semmi. Bizony, csupán lehelet minden ember, ki fennáll. Széla.
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Bizony, mint árnykép jár-kél a férfi, bizony, hiábavalóságért zajonganak, fölhalmoz s nem tudja, ki gyűjti be.
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)
7 Most pedig mit remélek, Örökkévaló, várakozásom te benned van!
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Mind a bűneimtől ments meg engem, aljasnak gyalázatává ne tégy!
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 Elnémultam, nem nyitom meg számat, mert te eselekedted.
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Vedd le rólam csapásodat, kezed támadásától elfogytam én!
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 Büntetésekkel bűnért fenyítotted a férfit, szétfolyattad, mint a moly, gyönyörűségét: bizony, lehelet minden ember! Széla.
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Halljad meg imámat, Örökkévaló, fohászkodásomra figyelj, könnyemre ne hallgass; mert jövevény vagyok nálad, zsellér, mint őseim mind.
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)
13 Tekints el tőlem, hogy erősödhessem, mielőtt elmegyek és nem vagyok.
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.
