Zsoltárok 144

1 Dávidtól. Áldva legyen az Örökkévaló én sziklám, ki kezeimet háborúra tanítja, újjaimat harczra.

Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;

2 Kegyelmem és váram, mentsváram és megszabadítóm nekem, pajzsom, s ő benne kerestem menedéket, a ki népeket leigáz én alám.

min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.

3 Örökkévaló, mi az ember, hogy őt megismerted, a halandó fia, hogy őt számba vetted?

HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?

4 Az ember a lehelethez hasonlít, napjai mint a muló árnyék.

En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.

5 Örökkévaló, hajtsd meg egedet és szállj le, érintsd meg a hegyeket, hogy füstölögjenek;

HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.

6 hajíts villámot és szórd szét őket, küldd nyilaidat és zavard meg őket.

Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.

7 Nyújtsd ki kezedet a magasból, ragadj ki és ments meg nagy vizektől, az idegenek kezéböl;

Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,

8 kiknek szája hamisat beszélt és jobbjuk hazugság jobbja,

vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

9 Isten, új éneket hadd énekelek neked, tíz huru lanton hadd zengek nehed.

Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,

10 Ki segedelmet adott királyoknak, ki kiragadta szolgáját, Dávidot gonosz kardtól:

dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.

11 ragadj ki és ments meg engem az idegenek kezéből, kiknek szája hamisat beszélt, és jobbjuk hazugság jobbja;

Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.

12 A midőn fiaink akár csemeték, nagyra nevelve ifjúkorukban, leányaink akár sarokpillérek, kivágva templomnak mintájára;

När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;

13 csürjeink telvék, nyújtva eleséget eleségre, juhaink ezrivel szaporodnak, tizezrivel térségeinken;

när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;

14 ökreink megterhelve – sem rés, sem kivonulás, sem sikoltás piaczainkon:

när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --

15 boldog a nép, melynek így vagyon dolga, boldog a nép, melynek az Örökkévaló az ő Istene!

saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.