Zsoltárok 139
1 A karmesternek. Zsoltár Dávidtól. Örökkévaló, átkutattál engem és megismertél.
För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Te ismered ültemet és keltemet, érted gondolatomat messziről.
Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Jártamat és fektemet meghánytad, s mind az útjaimat kitapasztaltad,
Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 mert nincs szó nyelvemen; immár Örökkévaló, ismered azt egészen.
Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Hátul és elől körülzártál engem és reám tetted kezedet.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 Csodálatos nekem a megismerése, túlmagas, nem birom meg.
En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Hová menjek szellemedtől, s hová szökjem színed elől?
Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
9 Venném hajnalnak szárnyait, laknám tengernek végén:
Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 ott is kezed vezet engem, és megragad a te jobbod.
så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Ha mondom: bizony, sötétség borit el engem és éjjellé válik a világosság körülöttem:
Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
12 a sötétség sem sötét neked, s az éjjel világít mint a nappal, akár sötétség akár világosság!
så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Mert te szerzetted veséimet, szöttél engem anyám testében.
Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Magasztallak azért, hogy félelmetesen csodás lettem; csodásak a műveid és lelkem tudja nagyon.
Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Nem volt rejtve előtted csontozatom, a hogy alkottattam titokban, himeztettem földnek aljaiban.
Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Idomtalan testemet látták szemeid; a könyvedben mind be vannak irva-e a napok, melyek alkotandók, midőn egy sem volt még közülök.
Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Nekem pedig mi drágák a gondolataid, oh Isten, mi tetemesek az összegeik!
Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Megolvasnám – számosabbak a fövenynél; fölébredek és még veled vagyok.
Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Vajha megölnéd, oh Isten, a gonoszt! És vérontás emberei ti, távozzatok tölem!
Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 Kik téged megemlítenek fondorlatnál, hamisan ejtették ki nevedet ellenségeid.
de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Nemde gyűlölőidet, oh Örökkévaló, gyülölöm és az ellened támadóktól elundorodom.
Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Teljes gyűlölettel gyűlölöm őket, ellenségeimmé lettek nekem!
Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Kutass át engem, Isten s ismerd meg szivemet; vizsgálj meg, s ismerd meg tépelődésemet!
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 S lásd, van-e bennem bosszantásnak útja, s vezess engem az örök útra!
och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
