< Zsoltárok 120 >
1 Zarándoklás éneke. Szorultságomban az Örökkévalóhoz kiáltottam föl és ő meghallgatott engem.
En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.
2 Örökkévaló, mentsd meg lelkemet hazug ajaktól, csalárdság nyelvétől!
HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.
3 Mit ad neked és mit gyarapit neked a csalárdság nyelve?
Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?
4 Vitéznek élesített nyilai, meg rekettyének parazsa!
Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.
5 Jaj nekem, hogy Mésekhnél tartózkodtam, lakoztam Kédár sátrai mellett!
Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!
6 Sokat lakozott a lelkem a béke gyülölői mellett.
Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.
7 Én merő béke vagyok; de midőn beszélek, ők harczra készek.
Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.