Jeremiás sir 3
1 Én vagyok a férfi, ki látta a nyomort indulatának vesszéjével.
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Engem hajtott és elvitt sötétségben és nem világosságban.
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Bizony ellenem újra meg újra fordítja kezét egész nap.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Elenyésztette húsomat és bőrömet, összetörte csontjaimat.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Épített ellenem és közrefogott méreggel és fáradalommal.
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 Sötét helyeken lakoztatott, mint őskornak holtjait.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Körülfalazott engem, s nem mehetek ki, súlyosította bilincsemet.
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Ha kiáltok is és fohászkodom, elrekeszti imámat.
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Elfalazta útjaimat faragott kővel, elgörbítette ösvényeimet.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Leselkedő medve ő nekem, oroszlán a rejtekben.
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Útjaimat eltérítette, szétvagdalt engem, pusztává tett.
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Megfeszítette íjját s odaállított engem mint czélt a nyilnak.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Bevitte veséimbe tegzének fiait.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Nevetsége lettem egész népemnek, gúny daluk egész nap.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Jóllakatott engem keserűségekkel, megittasított ürömmel.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Megzúzta kaviccsal fogaimat, leszorított a hamuba.
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Letett a békéről lelkem, elfelejtettem a jólétet.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 S mondtam: Elveszett az életerőm és várakozásom az Örökkévalótól.
Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Gondolj nyomoromra éa hontalanságomra; üröm és méreg!
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Gondolva gondol rá és meggörnyed bennem a lelkem.
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Ezt veszem szivemre, azért várakozom.
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 Az Örökkévaló kegyei bizony nem fogytak el, bizony nem lett vége irgalmának.
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Újak reggelenként, nagy a te hűséged!
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Osztályrészem az Örökkévaló, mondta lelkem, azért várakozom reá.
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Jóságos az Örökkévaló az őt remélőkhez, a lélekhez, mely őt keresi.
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Jó, midőn hallgatagon várakozik az Örökké való segedelmére.
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Jó a férfinak, midőn jármot visel, ifju korában!
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Magánosan üljön és hallgasson, mert ő vetette rá.
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Porba tegye száját – hátha van remény.
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Odaadja orczáját az őt ütőnek, lakjék jól gyalázattal.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Mert nem vet el örökre az Úr.
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 Mert ha bút okozott, majd irgalmaz kegyei bősége szerint.
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Mert nem szíve szerint sanyargatta és búsította az ember fiait,
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 hogy valaki lesújtja lábai alá mind az ország foglyait,
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 hogy elhajlítja a férfi jogát a legfelsőnek színe előtt;
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 hogy elgörbíti az embert pörében – nem látta volna az Úr?
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Ki az, ki mondta, és lett, amit az Úr nem parancsolt volna?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 A Legfelsőnek szájából nem származik-e a rossz és a jó?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Hát mit panaszkodik az ember, míg él, a férfi az ő vétkei mellett?
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Kutassuk át utainkat s vizsgáljuk meg, bogy megtérjünk az Örökkévalóhoz!
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Emeljük fel szivünket kezeinkkel együtt Istenhez az égben!
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Mi el pártoltunk és engedetlenkedtünk, te nem bocsátottál meg.
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Haragban elfödted magadat s üldöztél minket, öltél, nem sajnáltál.
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Elfödted magadat felhővel; hogy át nem hatott imádság.
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Szemétté és megvetéssé tettél minket a népek közt.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Szájukat nyitották reánk mind az ellenségeink.
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Rettegés és örvény jutott nekünk, a pusztulás és romlás.
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vizpatakoktól folyik szét szemem népem leányának romlása miatt.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Szemem elomlott s nem csillapodott, szünet nélkül,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 míg le nem tekint és nem látja az Örökkévaló az égből.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Szemem bút okozott lelkemnek városomnak mind a leányai miatt.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Vadászva vadásztak rám, mint madárra, ok nélkül való ellenségim.
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 Gödörbe szorították éltemet s követ hajítottak reám.
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vizek áradtak fejem fölé, azt mondtam: el vagyok veszve.
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Szólítottam nevedet, Örökkévaló, mélységes gödörből.
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Szavamat hallottad, ne rejtsd el füledet, szabadulásom kedvéért, fohászom elől!
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Közel voltál, amely napon hívtalak, azt mondtad: ne félj!
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Vitted, Uram, lelkem ügyeit, megváltottad éltemet.
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Láttad, Örökkévaló, bántalmamat, szerezz jogot nekem!
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Láttad minden boszúállásukat, mind az ő gondolataikat ellenem.
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Hallottad gyalázásukat, Örökkévaló, mind az ő gondolataikat ellenem.
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Támadóim ajkai és elmélkedésük ellenem vannak egész nap.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Ültöket és keltöket tekintsd, én vagyok gúnydaluk.
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Viszonozd nekik tettüket, Örökkévaló, kezeik műve szerint!
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Adjad nekik szívnek elborulását: átkodat nekik!
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Üldözd haragban és semmisítsd meg őket az Örökkévaló egei alól!
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
