Jób 7
1 Nemde szolgálati ideje van a halandónak a földön, és mint a béres napjai olyanok a napjai!
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Mint rabszolga, ki liheg árnyék után, s mint a zsoldos, ki reményli munkabérét:
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 úgy kaptam én örökbe bajnak hónapjait és szenvedésnek éjszakáit rendelték nekem.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Ha lefeküdtem, azt mondom: mikor kelek fel, és nyúlik az este és jóllakom a hánykódással szürkületig.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Magára öltött húsom férget és porgöröngyöt, bőröm felfakadt s megevesedett.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 Napjaim gyorsabbak a vetélőnél, s remény nélkül enyésztek el.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Gondolj rá, hogy lehelet az életem, jót nem fog többé látni a szemem;
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 nem pillant meg engem nézőm szeme, szemeid rajtam vannak, de nem vagyok.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 nem tér vissza többé házába és nem ismer rá többé az ő helye.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Én sem tartóztatom számat, hadd beszélek lelkem szorultában, hadd panaszkodjam lelkem keservében!
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Tenger vagyok-e avagy szörnyeteg, hogy őrséget vetsz reám?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Ha azt mondom: majd megvigasztal ágyam, panaszomat viselnem segít fekvőhelyem:
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 akkor rémítgetsz engem álmokkal és látomások által ijesztesz engem.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 Választotta lelkem a megfulladást, a, halált inkább csontjaimnál.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Megvetettem: nem örökké élek; hagyj föl velem, mert lehelet a napjaim!
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Mi a halandó, hogy nagyra tartod, s hogy reá fordítod szívedet,
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 és reá gondolsz reggelenként, perczenként megvizsgálod őt?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Meddig nem tekintesz el tőlem, nem eresztesz el, míg nyálam lenyelhetem?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Vétettem: mit cselekszem neked, emberőrző? Miért tettél engem támadásul magadnak, hogy önmagamnak terhére lettem?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 S mit nem bocsátod meg; bűnömet s nem veszed el vétkemet? Mert most porban feküdném, keresnél engem és nem volnék.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
