Jób 6
1 Felelt Jób és mondta:
Då tog Job till orda och sade:
2 Vajha mérve mérnék bosszúságomat a gyötrelmemet mérlegre vetnék egyaránt!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Mert most tengerek fövenyénél nehezebb, azért megzavarodtak szavaim.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Mert a Mindenható nyilai vannak bennem, a melyeknek mérgét lelkem issza; Isten ijedelmei sorakoznak ellenem.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Ordít-e a vadszamár a pázsiton, avagy bőg-e az ökör abraka mellett?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Ehető-e a mi ízetlen, só nélkül, avagy van-e íz a tojás fehérjében?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Vonakodott hozzá nyúlni a lelkem; azok az én kórságos ételem.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Bárcsak beteljesednék kérésem s reményemet megadná Isten;
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 s tetszenék Istennek, hogy összezúzzon engem, megoldaná kezét, hogy véget vessen nekem!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Akkor volna még vigasztalásom – fölszökném kíméletlen fájdalomban – hogy nem tagadtam meg a Szentnek szavait.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Mi az erőm, hogy várakozzam, s mi a végem, hogy türtessem magam?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Avagy kövek ereje-e az én erőm, vagy ércz az én húsom?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Hiszen segítségem nincs bennem, és üdvösségem elutasíttatott tőlem.
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Az elcsüggedőt barátjától szeretet illeti, ha el is hagyja a Mindenható félelmét!
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Testvéreim hűtelenek lettek mint a patak, mint a hogy medrükben a patakok eltűnnek.
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 A melyek sötétlenek a jégtől, bennök rejtőzik el a hó;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 mikor hőség éri, megsemmisülnek, midőn meleg van, elenyésznek helyükből.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Kanyarodnak útjuk ösvényei, elhúzódnak a pusztaságban és elvesznek.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Ide tekintettek Téma karavánjai, Sába vándorcsapatai reménykedtek bennük;
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 megszégyenültek, hogy bíztak, elérkeztek odáig és elpirultak.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Mert most az övéi vagytok, láttok rettegést és féltek.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Hát mondtam-e: adjatok nékem, és vagyontokból vesztegetést ajáljatok értem,
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 és szabadítsatok ki szorongatónak kezéből s zsarnokok kezétől váltsatok meg engem?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Tanítsatok engem s én elhallgatok, és ha mit tévedtem, értessétek meg velem.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Mi hathatósak az egyenes beszédek, de miképp fedne feddés, minő a tietek?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Szókat tekintetek-e feddésnek és szélnek az elcsüggedettnek beszédeit?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Még árvának is nekiestek és áskálódtok barátotok ellen.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Most hát egyezzetek bele, forduljatok felém, arczotokba vajon hazudom-e?
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Térjetek meg, kérlek, ne essék jogtalanság, igen, térjetek meg, folyton áll ebben az igazam!
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Van-e nyelvemen jogtalanság, avagy ínyem nem érezné-e a gyötrelmeket?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
