Jób 41

1 Kihúzod-e a leviátánt horoggal, s kötéllel lenyomod-e nyelvét?

Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

2 Teszel-e kákagúzst orrába és kampóval átlyukaszthatod-e állkapcsát?

Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

3 Fog-e könyörögni neked, avagy szelíden beszél-e hozzád?

Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

4 Köt-e veled szövetséget, veheted-e örökre szolgául?

Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

5 Játszhatsz-e vele mint madárral, s megkötöd-e leányzóid számára?

Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?

6 Alkudnak-e rajta kalmártársak, szétosztják-e kereskedők közt?

Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?

7 Megrakod-e tüskékkel a bőrét és halászszigonnyal fejét?

Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?

8 Vesd rá kezedet, gondolj harczra – nem teheted többé.

Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.

9 Lám, az ember várakozása megcsalatkozott, hisz már láttára is leterül.

Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

10 Nincs vakmerő, ki felingerelné: ki az tehát, ki én elémbe áll?

Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

11 Ki előzött meg valamivel, hogy fizessek? Mi az egész ég alatt van, enyém az.

Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

12 Nem hallgathatom el tagjait, sem hatalmának mivoltát, sem testalkatának kellemét.

Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

13 Ki takarta fel ruhájának felszínét, páros fogsora közé ki hatol be?

Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

14 Arczának ajtait ki nyitotta fel, fogai körül rettenet!

Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

15 Büszkeség pajzsainak csatornái, szoros pecséttel lezárva;

Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

16 egyik éri a másikat, s levegő sem jut közéjök;

Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

17 egyik tapad a másikhoz, összefogódznak s nem válnak szét.

Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

18 Tüsszentése fényt sugároztat és szemei olyanok mint a hajnal szempillái.

När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

19 Szájából fáklyák csapnak ki, tüzes sziporkák szökkennek el.

Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

20 Orrlyukaiból füst megy ki, mint forró üstből kákatörzsön.

Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

21 Lehelete parazsat lobbant föl, és láng megy ki szájából.

Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

22 Nyakán erő tanyázik, előtte szökik a csüggedés.

På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

23 Húsának lafantyúi feszesek, szilárdak rajta, nem fityegnek.

Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

24 Szíve szilárd mint a kő és szilárd mint az alsó malomkő.

Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

25 Emelkedésétől hatalmasak félnek, megtöretésétől megzavarodnak.

När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

26 Ha ki karddal éri, ez nem áll meg benne, sem dárda, kopja s nyílvas.

Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

27 Szalmának tekinti a vasat, korhadt fának az érczet;

Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

28 meg nem szalasztja az íjj fia, tarlóvá változnak át rajta parittyakövek.

Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

29 Tarlónak tekinti a buzogányt, s nevet a lándzsának süvítésén.

ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

30 Alul rajta kiélezett cserepek, cséplőszánt terít az iszapra.

På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

31 Felforralja, mint a fazekat, a mélységet, olyanná teszi a tengert, mint keverő üstöt.

Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

32 Mögötte világít egy ösvény, őszhajnak lehet gondolni az árt.

Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

33 Nincs földön párja neki, mely alkotva van rettenthetetlennek.

Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

34 Minden magast lenéz, király ő mind a büszke vadak fölött.

På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.