Jób 4
1 Felelt a Témánbeli Elífáz és mondta:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 ajjon ha szólni próbálnánk hozzád, terhedre volna-e; de visszatartani a szavakat ki bírja?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Íme, oktattál sokakat, és lankadt kezeket megerősítettél;
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 a megbotlót fönntartották szavaid és görnyedező térdeket megszilárdítottál.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Most hogy reád jött, terhedre van, hozzád ér, és megrémültél?
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Nemde istenfélelmed a te bizodalmad, reményed pedig útjaid gáncstalansága!
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Gondolj csak rá: ki az, ki ártatlanul veszett el, és hol semmisültek meg egyenesek?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 A mint én láttam: kik jogtalanságot szántottak és bajt vetettek, azt aratják is;
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 Isten leheletétől elvesztek, s haragja fuvallatától elenyésznek.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Oroszlán ordítása, vadállat üvöltése és az oroszlánkölykök fogai kitörettek.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Oroszlán elvész ragadmány híján, s a nőstényoroszlán fiai szertezüllenek.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 De én hozzám egy ige lopódzott, és neszt fogott fel fülem belőle.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Képzetek közt az éj látományaitól, mikor mély álom esik az emberekre:
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 rettegés lepett meg és remegés, és összes csontjaimat megrettentette.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 S egy szellem suhant el arczom mellett, borzadott testemnek hajaszála.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Ott áll, de nem ismerem meg ábrázatát, egy alak van szemeim előtt; suttogást meg hangot hallok:
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 Igaznak bizonyul-e halandó az Isten előtt, vagy alkotója előtt tisztának-e a férfi?
"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Lám, szolgáiban nem hisz és angyalaira vet gáncsot;
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 hát még kik agyagházakban laknak, a kiknek a porban van alapjuk, összezúzzák őket hamarább molynál.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Reggeltől estig összetöretnek, észrevétlenül elvesznek örökre.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Nemde megszakad bennök kötelük, meghalnak, de nem bölcsességben!
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
