Jób 37
1 Igenis, ezért remeg szívem s felszökken helyéből.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Hallva halljátok hangja háborgását s a morajt, mely szájából kél;
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 az egész ég alatt van terjedése és fénye a föld szélein.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Utána ordít a hang: dörög fenséges hangján, s nem tartja vissza, midőn hallatszik hangja.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Csodásan dörög Isten a hangján, nagyokat tesz, s nem ismerjük meg.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Mert a hónak mondja: szállj a földre, meg a hulló esőnek, hatalmasan hulló esőjének
Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Minden ember kezét lepecsételi, hogy megismerje alkotását minden halandó.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 S bemegy a vad a leshelyre, és tanyáiban lakozik.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 A kamarából szélvész jő és a szóró szelektől a hideg.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Isten leheletétől jég keletkezik s a vizek tágassága szilárddá lesz.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Nedvességgel meg is terheli a felleget, szétterjeszti fényének felhőjét.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 S az körökben egyre forog, kormányzása által, cselekvésök szerint, bár mire rendeli őket a földkerekség színén;
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 hol ostorul, ha földjének javára van, hol szeretetre nyújtja.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Figyelj erre, Jób, állj meg és vedd észre Isten csodáit!
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Tudsz-e róla, midőn Isten ügyel rájuk, s tündökölteti felhőjének fényét?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Tudsz-e a fellegnek lengéséről, a tökéletes tudásúnak csodáiról?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Te, kinek melegek a ruhái, midőn a földet pihenteti a déli szél által.
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Vele boltozod a mennyeket, melyek erősek, mint a szilárd tükör?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Tudasd velünk, mit mondjunk neki! Mit sem hozhatunk fel a sötétség miatt.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Jelentetik-e neki, hogy beszélek, avagy szólt-e ember, hogy elpusztíttassék?
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Most ugyan nem látni a fényt, mely ragyogó a mennyekben; de a szél átvonul s megtisztítja azokat.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Észak felől arany jön, Isten mellett félelmes fenség.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 A Mindenhatót, nem érjük őt fel, a nagy erejűt, de a jogot és teljes igazságot nem sérti meg.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Azért félik őt az emberek, nem nézi ő mind a bölcsszívűeket.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
