< Jób 30 >

1 És most kaczagnak rajtam, kik korra fiatalabbak nálam, kiknek atyáit megvetettem, hogy nyájam ebei mellé sem helyeztem volna el.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Kezeik ereje is minek nekem? Rájok nézve elveszett erejük telje,
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 szűkölködés és éhezés által kiaszva. A kik bekószálják a sivatagot, a puszta és a pusztaság éjjelét;
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 a kik leszakítanak sós füvet a bokor mellett s rekettye gyökere az ő kenyerük.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Az emberek köréből kiűzetnek, riadnak rájuk mint a tolvajra.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Rettenetes szakadékokban kell lakniok, földi lyukakban és sziklákon.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bokrok között ordítanak, csalánok alatt verődnek össze.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Alávalónak fiai, meg név nélkül valónak a fiai, kiverettek az országból.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 De most gúnydaluk vagyok, lettem nekik szóbeszédül.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Megutáltak, eltávoztak tőlem, s arczomat nem kímélték a köpéstől.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Mert inamat megoldotta és elsanyarodott, neki eresztették előttem a gyeplőt.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Jobbról kél a fajzat, lábaimat ellökték, és feltöltötték ellenem veszedelmes ösvényeiket.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Lerontották utamat, elősegítik balsorsomat, ők, kiknek nincsen segítőjük.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Mint széles résen át jönnek, rom matt hömpölyögnek tova.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Rémség fordult rám, üldözi, mint a szél, nemes voltomat, s eltűnt, mint a felhő, segítségem.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 És most elomlik bennem a lelkem, elfogtak engem a nyomorúság napjai.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Az éjszaka levájta rólam csontjaimat, és idegeim nem pihennek.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Nagy erő által elváltozott öltözékem, mint köntösöm nyílása szorít engem.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Lecsapott a sárba, hogy hasonlóvá lettem porhoz, hamuhoz.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Fohászkodom hozzád, de nem hallgatsz meg, megálltam és te rám meredtél;
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 kegyetlenre változol irántam, kezed hatalmával gyűlölsz engemet.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Felkapsz a szélre, hajtatsz engem és elcsüggesztesz engem üdvösségtől.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Mert tudom, halál felé viszel, s minden élőnek találkozó házába.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Csak rom ellen ne nyújtson ki kezet, ha ugyan dőltében van győzelme!
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Avagy nem sírtam-e a nehéz sorsún, nem bánkódott-e lelkem a szűkölködőn?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Mert jót reméltem és rossz jött, fényre várakoztam és homály jött.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Beleim forrnak s nem csillapodnak, elém törtek a nyomor napjai.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Elkomorodva járok, napfény nélkül, felállok a gyűlésben – könyörgök.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Testvére lettem a sakáloknak és társa a struczmadaraknak.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Bőröm lefeketéllett rólam, és csontom ég a hévtől.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Így lett gyásszá a hárfám és lantom síróknak hangjává.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

< Jób 30 >