Jób 3
1 Ezután felnyitotta Jób a száját és megátkozta napját.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Megszólalt Jób és mondta:
Job tog till orda och sade:
3 Vesszen el a nap, melyen születtem, s az éj, mely mondta: fiúgyermek fogantatott.
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4 Az a nap legyen sötétség, ne tartsa számon Isten fölülről s ne tündököljön reája napfény.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Váltsák magukhoz sötétség és vakhomály, lakozzék rajta felhőzet, ijesszék nappalnak elborulásai.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Az az éj – vigye el homályosság, ne örvendjen az év napjai között, a hónapok számába ne jusson.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Íme, az az éj legyen meddő, ne jusson belé ujjongás.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Szidalmazzák a napnak átkozói, kik készek felriasztani a leviatánt.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Sötétedjenek el szürkületének csillagai, reménykedjenek világosságra, de ne legyen, s ne lássa a hajnal szempilláit.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Mert nem zárta el méhemnek ajtait, hogy elrejtette volna a szenvedést szemeim elől.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Miért nem haltam el az anyaméhtől fogva, hogy a méhből kijövet kimúltam volna?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Miért jöttek elémbe térdek, s miért emlők, hogy szopjak?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Mert most fekünném és pihennék, aludnám, akkor nyugtom volna;
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 királyokkal s országtanácsosokkal együtt, a kik romokat építettek maguknak,
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 vagy nagyokkal, kiknek aranyuk van, kik ezüsttel töltötték meg házaikat.
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 Vagy úgy, mint az elföldelt idétlen, nem volnék, mint kisdedek, kik világosságot nem láttak!
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Ott felhagynak a gonoszok a háborgással, s ott nyugosznak a fáradt erejűek.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Egyaránt gond nélkül vannak a rabok, nem hallják a robottisztnek hangját.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Kicsiny és nagy ott van, s a szolga szabad az urától.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Miért ad a szenvedőnek világosságot s életet az elkeseredett lelkűeknek?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Kik várják a halált, de nincs, jobban ásnak utána, mint kincsek után;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 kik örülnek ujjongásig, örvendenek, midőn a irt találják.
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 A férfinak, kinek útja el van rejtve, a kit az Isten körülkerített?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Mert kenyerem előtt jön sóhajtásom, és ömlenek, mint a víz, jajdulásaim.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 Mert mitől rettegve rettegtem, az utolért, és a mitől féltem, az reám jött.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Nem volt boldogságom, s nem volt pihenésem és nem volt nyugtom, s jött a háborgás.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
