Jób 29
1 És továbbá előadta Jób a példázatát és mondta:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Vajha úgy volnék, mint a múltnak hónapjaiban, mint a napokban, mikor Isten megőrzött engem;
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 mikor ragyogott fejem fölött a mécsese s világosságánál sötétben jártam!
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Mint a hogy voltam férfikorom napjaiban, midőn Isten meghittsége volt sátorom felett;
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 midőn még velem volt a Mindenható, körülöttem gyermekeim;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 midőn lépteim tejfölben fürödtek; s a szikla ontott mellettem olajpatakokat.
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Midőn a kapuhoz mentem a városba, a piaczon választottam ülőhelyemet:
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 megláttak ifjak s elbújtak, aggastyánok fölkeltek, megállottak;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 vezérek visszatartották beszédjöket és kezüket tették szájukra;
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 előkelőknek hangja elbújt és nyelvök inyökhöz tapadt.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Mert fül, mely hallott, boldognak mondott engem és szem, mely látott, tanúskodott mellettem.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Mert megmentettem a szegényt, ki esedezett, és az árvát, kinek nem volt segítője.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Bujdosónak áldása reám szállt és özvegynek szívét ujjongtattam.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Igazságot öltöttem fel s az felöltött engem, mint köpeny és süveg volt jogosságom.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Szeme voltam a vaknak és lába én a sántának;
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 apjuk én a szűkölködőknek, és annak, kit nem ismertem, pörét átkutattam.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Összetörtem a jogtalannak zápfogait, és fogai közül vetettem ki a ragadmányt.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Mondtam: fészkemmel együtt fogok kimúlni s mint a főnix sokasítom napjaimat;
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 gyökerem nyitva van a víznek, és harmat időz gallyamon;
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 dicsőségem szinte új nálam s íjam a kezemben megifjodik.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Rám hallgattak és várakoztak és csendben figyeltek tanácsomra.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Szavam után nem szóltak többet, rájuk cseppegett beszédem;
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 s mint esőre várakoztak: reám, és szájukat tátották tavaszi esőre.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Mosolyogtam rájuk, nem hitték; de arczom világosságát nem sötétítették el.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Választottam útjokat s fejtől ültem s ott időztem, mint király a csapatban mint a ki gyászolókat vigasztal.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
