Jób 10

1 Megundorodott lelkem életemtől, nekieresztem majd panaszomat, hadd beszélek lelkem keservében.

Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Megmondom Istennek: Ne kárhoztass engem, tudasd velem, mi miatt pörölsz velem!

Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Illik-e hozzád, hogy nyomorgatsz, hogy megveted kezeid szerzeményét, míg a gonoszok tanácsa fölött fényt árasztasz?

Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Testi szemeid vannak-e neked, avagy mint halandó lát, úgy látsz-e?

Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Mint halandó napjai, olyanok-e napjaid, avagy éveid, mint férfi napjai,

Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 hogy keresgéled bűnömet és vétkem után kutatsz,

eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 noha tudod, hogy nem vagyok bűnös s nincs, ki kezedből menthet?

du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Kezeid alakítottak engem és elkészítettek egyaránt köröskörül – és megsemmisítnél?

Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Gondolj csak rá, hogy mint agyagot készítettél te engem, s porba térítsz engem vissza?

Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Nemde mint a tejet kiöntöttél engem s mint a sajtot összefolyattál;

Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 bőrbe és húsba öltöztettél és csontokkal meg inakkal átszőttél;

Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 életet és szeretetet míveltél velem s gondviselésed megőrizte szellememet.

Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 De ezeket tartogattad szívedben, tudom, hogy ez volt benned:

Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 ha vétkezem, megvigyázol engem és bűnöm alól föl nem mentesz.

om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ha gonosz vagyok, jaj nekem; s ha igaz vagyok, föl nem emelhetem fejemet, jóllakva szégyennel és eltelve nyomorommal.

Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 S ha magasra emelkednék, mint fenevadra vadásznál rám, s ismételve csodálatosan bánnál velem;

Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 megújítanád tanúidat ellenem, sokszor tanúsítanád haragodat velem szemben: egymást felváltó hadak ellenem!

Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 S miért hoztál ki engem az anyaméhből? kimúltam volna s szem nem látna engem;

Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 mintha nem lettem volna, olyan volnék, a méhből a sírba vitettem volna.

hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Nemde kevesek a napjaim, hagyj föl tehát; fordulj el tőlem, hogy földerülhessek egy keveset!

Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 Mielőtt elmennék, hogy ne térjek vissza, sötétségnek és vakhomálynak országába,

innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 országba, mely borús mint a homály, vakhomály, rend nélkül s fénylik – mint homály.

till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.