מִשְׁלֵי 7
| בני שמר אמרי ומצותי תצפן אתך׃ | 1 |
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
| שמר מצותי וחיה ותורתי כאישון עיניך׃ | 2 |
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
| קשרם על אצבעתיך כתבם על לוח לבך׃ | 3 |
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
| אמר לחכמה אחתי את ומדע לבינה תקרא׃ | 4 |
Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
| לשמרך מאשה זרה מנכריה אמריה החליקה׃ | 5 |
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
| כי בחלון ביתי בעד אשנבי נשקפתי׃ | 6 |
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
| וארא בפתאים אבינה בבנים נער חסר לב׃ | 7 |
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
| עבר בשוק אצל פנה ודרך ביתה יצעד׃ | 8 |
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
| בנשף בערב יום באישון לילה ואפלה׃ | 9 |
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
| והנה אשה לקראתו שית זונה ונצרת לב׃ | 10 |
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
| המיה היא וסררת בביתה לא ישכנו רגליה׃ | 11 |
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
| פעם בחוץ פעם ברחבות ואצל כל פנה תארב׃ | 12 |
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
| והחזיקה בו ונשקה לו העזה פניה ותאמר לו׃ | 13 |
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
| זבחי שלמים עלי היום שלמתי נדרי׃ | 14 |
»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
| על כן יצאתי לקראתך לשחר פניך ואמצאך׃ | 15 |
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
| מרבדים רבדתי ערשי חטבות אטון מצרים׃ | 16 |
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
| נפתי משכבי מר אהלים וקנמון׃ | 17 |
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
| לכה נרוה דדים עד הבקר נתעלסה באהבים׃ | 18 |
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
| כי אין האיש בביתו הלך בדרך מרחוק׃ | 19 |
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
| צרור הכסף לקח בידו ליום הכסא יבא ביתו׃ | 20 |
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
| הטתו ברב לקחה בחלק שפתיה תדיחנו׃ | 21 |
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
| הולך אחריה פתאם כשור אל טבח יבוא וכעכס אל מוסר אויל׃ | 22 |
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
| עד יפלח חץ כבדו כמהר צפור אל פח ולא ידע כי בנפשו הוא׃ | 23 |
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
| ועתה בנים שמעו לי והקשיבו לאמרי פי׃ | 24 |
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
| אל ישט אל דרכיה לבך אל תתע בנתיבותיה׃ | 25 |
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
| כי רבים חללים הפילה ועצמים כל הרגיה׃ | 26 |
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
