איוב 19

1 ויען איוב ויאמר׃

Därefter tog Job till orda och sade:

2 עד אנה תוגיון נפשי ותדכאונני במלים׃

Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 זה עשר פעמים תכלימוני לא תבשו תהכרו לי׃

Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 ואף אמנם שגיתי אתי תלין משוגתי׃

Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 אם אמנם עלי תגדילו ותוכיחו עלי חרפתי׃

Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 דעו אפו כי אלוה עותני ומצודו עלי הקיף׃

så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 הן אצעק חמס ולא אענה אשוע ואין משפט׃

Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 ארחי גדר ולא אעבור ועל נתיבותי חשך ישים׃

Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 כבודי מעלי הפשיט ויסר עטרת ראשי׃

Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 יתצני סביב ואלך ויסע כעץ תקותי׃

Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 ויחר עלי אפו ויחשבני לו כצריו׃

Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 יחד יבאו גדודיו ויסלו עלי דרכם ויחנו סביב לאהלי׃

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 אחי מעלי הרחיק וידעי אך זרו ממני׃

Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 חדלו קרובי ומידעי שכחוני׃

Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 גרי ביתי ואמהתי לזר תחשבני נכרי הייתי בעיניהם׃

Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 לעבדי קראתי ולא יענה במו פי אתחנן לו׃

Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 רוחי זרה לאשתי וחנתי לבני בטני׃

Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 גם עוילים מאסו בי אקומה וידברו בי׃

Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 תעבוני כל מתי סודי וזה אהבתי נהפכו בי׃

Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 בעורי ובבשרי דבקה עצמי ואתמלטה בעור שני׃

Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 חנני חנני אתם רעי כי יד אלוה נגעה בי׃

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 למה תרדפני כמו אל ומבשרי לא תשבעו׃

Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 מי יתן אפו ויכתבון מלי מי יתן בספר ויחקו׃

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 בעט ברזל ועפרת לעד בצור יחצבון׃

ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 ואני ידעתי גאלי חי ואחרון על עפר יקום׃

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 ואחר עורי נקפו זאת ומבשרי אחזה אלוה׃

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 אשר אני אחזה לי ועיני ראו ולא זר כלו כליתי בחקי׃

Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 כי תאמרו מה נרדף לו ושרש דבר נמצא בי׃

Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 גורו לכם מפני חרב כי חמה עונות חרב למען תדעון שדין׃

då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.