< לוּקָס 2 >

באותה תקופה ציווה הקיסר הרומאי אוגוסטוס לפקוד את כל תושבי האימפריה הרומית. 1
I dei dagarne let keisar Augustus lysa ut at det skulde takast manntal yver heile verdi.
זה היה מפקד התושבים הראשון, והוא נערך בזמן שקוריניוס היה שליט סוריה. 2
Dette var fyrste gongen dei tok manntal med Kvirinius var landshovding i Syria.
לצורך המפקד נדרש כל אדם לשוב אל עיר מולדתו. 3
Då for alle heim, kvar til sin eigen by, og skulde skriva seg i manntalet.
גם יוסף, תושב נצרת שבגליל, חזר אל עיר מולדתו – הוא הלך אל העיר בית לחם ביהודה, מאחר שהיה נצר למשפחת דוד המלך. 4
Josef og for frå Galilæa, frå den byen som heiter Nasaret, upp til Judæa, til Davidsbyen, den som dei kallar Betlehem - for han høyrde til Davids hus og ætt -
אל יוסף נלוותה ארוסתו מרים שהייתה בהיריון. 5
og vilde skriva seg der. Maria, festarmøyi hans, var med honom; ho gjekk då med barn,
בהיותם בבית־לחם מרים החלה בצירי לידה, 6
og med dei var der, bar det so til at tidi hennar kom,
וילדה את בנה הבכור. היא עטפה את התינוק והשכיבה אותו באבוס, כי לא השיגו מקום לינה באכסניות שהיו מלאות עד אפס מקום לרגל המפקד. 7
og ho åtte den fyrste sonen sin; ho sveipte honom og lagde honom i ei krubba, for det var ikkje rom åt dei i herbyrget.
בקרבת מקום היו רועי־צאן אשר ישנו בשדה ושמרו על עדרם במשך הלילה. 8
Det var nokre hyrdingar der i bygdi som låg ute og vakta buskapen sin um natti.
לפתע נגלה אליהם מלאך ה׳, והשדה נמלא זוהר כבוד ה׳. הרועים נבהלו מאוד, 9
Best det var, stod ein engel frå Herren innmed deim, og Herrens herlegdom lyste kringum deim. Då vart dei fælande rædde;
אולם המלאך הרגיע אותם ואמר:”אל תפחדו! באתי לבשר לכם חדשות משמחות ביותר – לא לכם בלבד, כי אם לכל העם! 10
men engelen sagde til deim: «Ver ikkje rædde! Eg kjem med bod til dykk um ei stor gleda som skal timast alt folket:
בבית־לחם עיר דוד נולד לכם היום מושיע, הלא הוא המשיח האדון! 11
I dag er det fødd dykk ein frelsar i Davids by; han er Kristus, Herren!
כהוכחה לאמיתות דברי תמצאו תינוק עטוף שוכב באבוס.“ 12
Og det skal de hava til merke: de skal finna eit lite barn som er sveipt og ligg i ei krubba.»
לפתע הצטרפו אל המלאך צבאות השמים, והם שרו שיר שבח ותהילה לאלוהים: 13
Og brått var det ein stor her av himmelånder med engelen; dei lova Gud og kvad:
”כבוד ותהילה לאלוהים במרומי השמים, ושלום על־פני האדמה לכל אוהביו העושים את רצונו!“ 14
«Æra vere Gud i det høgste, og fred på jordi, og hugnad med menneskje!»
כאשר נעלמו המלאכים מעיני הרועים וחזרו לשמים, אמרו הרועים איש אל רעהו:”הבא נמהר לבית־לחם כדי לראות את מה שגילה לנו אלוהים.“ 15
Då englarne hadde fare burt att og upp til himmelen, sagde hyrdingarne seg imillom: «Lat oss no ganga radt til Betlehem og sjå dette som hev hendt, og som Herren hev vitra oss um!»
הם מיהרו העירה ומצאו את מרים, את יוסף ואת התינוק שוכב באבוס. 16
So skunda dei seg dit, og fann Maria og Josef, og det vesle barnet som låg i krubba.
מיד סיפרו הרועים לכולם את אשר קרה להם בשדה, ואת דברי המלאך על אודות הילד הזה. 17
Og då dei hadde set det, fortalde dei alt som hadde vorte sagt deim um dette barnet.
כל השומעים תמהו מאוד על דברי הרועים, 18
Alle som høyrde på hyrdingarne, undra seg yver det dei fortalde;
ובכל זאת מרים שמרה את הדברים בלבה והרהרה בהם לעתים קרובות. 19
men Maria gøymde alle desse ordi i hjarta, og gruna på deim.
לאחר מכן חזרו הרועים אל השדה, כשהם מהללים ומשבחים את אלוהים על ביקור המלאך ועל שמצאו את התינוק כדבריו. 20
Og hyrdingarne for heim att, og lova og prisa Gud for alt det dei hadde høyrt og set, og som høvde so vel med det som var sagt deim.
כעבור שמונה ימים, בטקס ברית־המילה, ניתן לתינוק השם”ישוע“– השם שנתן לו המלאך עוד לפני הריונה של מרים. 21
Då åtte dagar var lidne, og han skulde umskjerast, kalla dei honom Jesus; det var det namnet engelen hadde nemnt, fyrr han var komen i morsliv.
בתום ימי הטהרה של מרים הביאו היא ובעלה את הילד לירושלים, להעמידו לפני ה׳, 22
So snart reinsingstidi som er fyreskrivi i Moselovi, var til endes for deim, tok dei honom med seg upp til Jerusalem; dei vilde te honom fram for Herren
כי כתוב בתורה שצריך להקדיש לה׳ את הבן הבכור של כל אם, 23
- soleis som det stend skrive i Herrens lov: «Alt mannkyn som kjem fyrst frå morsliv, skal kallast heilagt åt Herren» -
ולהקריב קרבן כדרישת התורה: שני תורים או שתי יונים צעירות. 24
og vilde bera fram offer, etter det som er sagt i Herrens lov: «eit par turtelduvor eller tvo duveungar.»
בירושלים גר אדם בשם שמעון אשר היה צדיק וחסיד, מלא ברוח הקודש וחי בציפייה מתמדת לגאולת ישראל. 25
I Jerusalem var det då ein mann som heitte Simeon, ein rettferdig og gudleg mann, som venta på Israels trøyst; den Heilage Ande var yver honom,
רוח הקודש גילה לשמעון הצדיק שלא ימות לפני שיראה במו עיניו את משיח ה׳. 26
og hadde vitra honom um at han ikkje skulde fara or verdi, fyrr han hadde set Herrens Messias.
באותו יום הדריך רוח הקודש את שמעון אל בית־המקדש, וכאשר הביאו מרים ויוסף את הילד לפני אלוהים, כמצוות התורה, 27
No kom han til templet - det var Anden som dreiv honom - og då foreldri kom berande inn med Jesus-barnet, og vilde fara med det som visi var etter lovi,
הרים שמעון את הילד בזרועותיו, אימץ אותו אל לבו, ברך את אלוהים ואמר: 28
tok han det og på armarne, og lova Gud og sagde:
”אלוהי, עתה אני יכול למות במנוחה, כי קיימת את אשר הבטחת לי; 29
«Herre, no gjev du din tenar heimlov, som ordet ditt lydde, og let han fara i fred!
במו עיני ראיתי את המשיח שנתת לעולם! 30
For no fekk auga mitt skoda di frelsa,
31
som du hev skipa til for åsyni åt alle folk,
הוא האור אשר יאיר את עיני העמים ויהיה תפארת עמך ישראל!“ 32
eit ljos som for heidningarn’ lyser, ein herlegdom og ei æra for Israel, folket ditt eige.»
יוסף ומרים תמהו על הנאמר אודות בנם. 33
Far hans og mor hans undra seg yver det som vart sagt um honom.
שמעון ברך אותם ואחר כך אמר למרים:”מרים, לבך יידקר בחרב הייסורים, כי ילדך זה נועד להכשיל רבים בישראל ולהושיע רבים. הוא יהיה נושא למריבה וחילוקי־דעות, כי יחשוף את מחשבותיהם האפלות של אנשים רבים.“ 34
Og Simeon velsigna deim og sagde til Maria, mor hans: «Dette barnet er sett til fall og uppreising for mange i Israel og til eit motsegjingsteikn;
35
men deg og skal sverdet stinga gjenom hjarta; då kjem det upp kva tankar mange gøymde i hugen.»
בבית־המקדש הייתה גם נביאה זקנה בשם חנה בת־פנואל, משבט אשר. היא הייתה אלמנה כבת 84 שנים, אך נישואיה לבעלה נמשכו שבע שנים בלבד. חנה לא עזבה את המקדש לרגע; היא אהבה את אלוהים ושרתה אותו יומם ולילה בצום, בתפילה ובתחנונים. 36
Det var og ei profetkvinna der, Anna Fanuelsdotter av Assers-ætti. Ho var langt ut i åri; etter ho vart gift, hadde ho butt i hop med mannen sin i sju år,
37
og sidan sete enkja i heile fire og åtteti år. Ho kom aldri frå templet, og tente Gud i bøn og fasta natt og dag.
חנה שמעה את ברכתו של שמעון, והחלה לברך את שם אלוהים ולספר לאנשי ירושלים, שציפו לגאולת המשיח, כי סוף־סוף בא המשיח! 38
I denne stundi gjekk ho fram og takka og prisa Gud, og tala um barnet til alle som venta på frelsa for Jerusalem.
לאחר שקיימו הוריו של ישוע את כל מצוות התורה הנוגעות לרך הנולד, חזרו לביתם – אל נצרת עירם אשר בגליל. 39
Då dei hadde gjort alt som er fyreskrive i Herrens lov, for dei attende til heimstaden sin, Nasaret i Galilæa.
הילד גדל התחזק, מלא חכמה, וחסד אלוהים היה עליו. 40
Og barnet voks, og vart sterkt og fullt av visdom, og Guds nåde var yver honom.
כשמלאו לישוע שתים־עשרה שנים עלו הוריו לירושלים – כמנהגם מדי שנה – כדי לחוג את חג הפסח. 41
År um anna for foreldri hans til Jerusalem i påskehelgi.
42
Då han var tolv år, drog dei og dit upp, som skikk og bruk var på høgtidi;
בתום החג החלו הוריו במסע חזרה הביתה, ואילו ישוע נשאר בירושלים ללא ידיעתם. 43
men då dei hadde vore der høgtidsdagarne til endes, og skulde taka på heimvegen, vart Jesus-barnet att i Jerusalem, og foreldri hans gådde det ikkje.
הוריו לא דאגו לו ביום הראשון למסע, כי הניחו שהיה בחברת ידידים שבין אנשי השיירה. אולם בראותם שלא הופיע עד הערב, החלו לחפשו בין החברים והמכרים, 44
Dei tenkte han var med i ferdafylgjet, og for ei dagsleid fram, og leita etter honom millom skyldfolk og kjenningar.
ומשלא מצאו אותו, חזרו לירושלים בתקווה למצאו שם. 45
Som dei no ikkje fann honom, for dei attende til Jerusalem, og leita etter honom der;
לאחר שלושה ימי חיפושים הם מצאו את ישוע בבית־המקדש. הוא ישב בין הרבנים, הקשיב לדבריהם ושאל אותם שאלות נבונות. 46
og då tri dagar var lidne, fann dei honom i templet; der sat han midt ibland lærarane og lydde på deim og spurde deim,
כל שומעיו התפעלו בפקחותו, מהבנתו ומתשובותיו. 47
og alle som høyrde på honom, var reint upp i under kor vitug han var, og for svar han gav.
הוריו הופתעו למצוא אותו שם, ואמו אמרה לו:”בני, מדוע עוללת לנו זאת? אביך ואני דאגנו לך כל כך וחיפשנו אותך בכל מקום.“ 48
Då dei fekk sjå honom, vart dei mest frå seg av undring, og mor hans sagde: «Kvi for du soleis åt mot oss, barn? Far din og eg hev leita so sårt etter deg!»
”מדוע חיפשתם אותי?“שאל ישוע בתמיהה.”האם לא ידעתם שאהיה עסוק בענייני אבי?“ 49
«Kvifor leita de etter meg?» svara han; «visste de ikkje at eg lyt vera i huset åt far min?»
אולם הם לא הבינו למה התכוון. 50
Men dei skyna ikkje kva han meinte med det ordet.
ישוע חזר עם הוריו לנצרת והיה נכנע למרותם. אמו שמרה בלבה את כל מה שהתרחש. 51
So fylgde han deim heim til Nasaret, og var lydug mot deim. Men mor hans gøymde alt dette i hjarta sitt.
ישוע הלך וגדל בקומה ובחוכמה, והיה אהוב על אלוהים ובני אדם. 52
Og Jesus gjekk fram i visdom og vokster og velvilje hjå Gud og menneskje.

< לוּקָס 2 >