< תהילים 94 >
אֵל־נְקָמוֹת יְהוָה אֵל נְקָמוֹת הוֹפִֽיעַ׃ | 1 |
Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
הִנָּשֵׂא שֹׁפֵט הָאָרֶץ הָשֵׁב גְּמוּל עַל־גֵּאִֽים׃ | 2 |
Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
עַד־מָתַי רְשָׁעִים ׀ יְהוָה עַד־מָתַי רְשָׁעִים יַעֲלֹֽזוּ׃ | 3 |
Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
יַבִּיעוּ יְדַבְּרוּ עָתָק יִֽתְאַמְּרוּ כָּל־פֹּעֲלֵי אָֽוֶן׃ | 4 |
Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
עַמְּךָ יְהוָה יְדַכְּאוּ וְֽנַחֲלָתְךָ יְעַנּֽוּ׃ | 5 |
Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
אַלְמָנָה וְגֵר יַהֲרֹגוּ וִֽיתוֹמִים יְרַצֵּֽחוּ׃ | 6 |
Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
וַיֹּאמְרוּ לֹא יִרְאֶה־יָּהּ וְלֹא־יָבִין אֱלֹהֵי יַעֲקֹֽב׃ | 7 |
Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»
בִּינוּ בֹּעֲרִים בָּעָם וּכְסִילִים מָתַי תַּשְׂכִּֽילוּ׃ | 8 |
Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
הֲנֹטַֽע אֹזֶן הֲלֹא יִשְׁמָע אִֽם־יֹצֵֽר עַיִן הֲלֹא יַבִּֽיט׃ | 9 |
Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
הֲיֹסֵר גּוֹיִם הֲלֹא יוֹכִיחַ הַֽמְלַמֵּד אָדָם דָּֽעַת׃ | 10 |
Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
יְֽהוָה יֹדֵעַ מַחְשְׁבוֹת אָדָם כִּי־הֵמָּה הָֽבֶל׃ | 11 |
HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
אַשְׁרֵי ׀ הַגֶּבֶר אֲשֶׁר־תְּיַסְּרֶנּוּ יָּהּ וּֽמִתּוֹרָתְךָ תְלַמְּדֶֽנּוּ׃ | 12 |
Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
לְהַשְׁקִיט לוֹ מִימֵי רָע עַד יִכָּרֶה לָרָשָׁע שָֽׁחַת׃ | 13 |
för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
כִּי ׀ לֹא־יִטֹּשׁ יְהוָה עַמּוֹ וְנַחֲלָתוֹ לֹא יַעֲזֹֽב׃ | 14 |
Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
כִּֽי־עַד־צֶדֶק יָשׁוּב מִשְׁפָּט וְאַחֲרָיו כָּל־יִשְׁרֵי־לֵֽב׃ | 15 |
Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
מִֽי־יָקוּם לִי עִם־מְרֵעִים מִֽי־יִתְיַצֵּב לִי עִם־פֹּעֲלֵי אָֽוֶן׃ | 16 |
Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
לוּלֵי יְהוָה עֶזְרָתָה לִּי כִּמְעַט ׀ שָֽׁכְנָה דוּמָה נַפְשִֽׁי׃ | 17 |
Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
אִם־אָמַרְתִּי מָטָה רַגְלִי חַסְדְּךָ יְהוָה יִסְעָדֵֽנִי׃ | 18 |
När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:
בְּרֹב שַׂרְעַפַּי בְּקִרְבִּי תַּנְחוּמֶיךָ יְֽשַׁעַשְׁעוּ נַפְשִֽׁי׃ | 19 |
När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
הַֽיְחָבְרְךָ כִּסֵּא הַוּוֹת יֹצֵר עָמָל עֲלֵי־חֹֽק׃ | 20 |
Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
יָגוֹדּוּ עַל־נֶפֶשׁ צַדִּיק וְדָם נָקִי יַרְשִֽׁיעוּ׃ | 21 |
där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
וַיְהִי יְהוָה לִי לְמִשְׂגָּב וֵאלֹהַי לְצוּר מַחְסִֽי׃ | 22 |
Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
וַיָּשֶׁב עֲלֵיהֶם ׀ אֶת־אוֹנָם וּבְרָעָתָם יַצְמִיתֵם יַצְמִיתֵם יְהוָה אֱלֹהֵֽינוּ׃ | 23 |
Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.