תהילים 90

1 תְּפִלָּה לְמֹשֶׁה אִֽישׁ־הָאֱלֹהִים אֲ‍ֽדֹנָי מָעוֹן אַתָּה הָיִיתָ לָּנוּ בְּדֹר וָדֹֽר׃

En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.

2 בְּטֶרֶם ׀ הָרִים יֻלָּדוּ וַתְּחוֹלֵֽל אֶרֶץ וְתֵבֵל וּֽמֵעוֹלָם עַד־עוֹלָם אַתָּה אֵֽל׃

Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;

3 תָּשֵׁב אֱנוֹשׁ עַד־דַּכָּא וַתֹּאמֶר שׁוּבוּ בְנֵי־אָדָֽם׃

Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.

4 כִּי אֶלֶף שָׁנִים בְּֽעֵינֶיךָ כְּיוֹם אֶתְמוֹל כִּי יַעֲבֹר וְאַשְׁמוּרָה בַלָּֽיְלָה׃

Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.

5 זְרַמְתָּם שֵׁנָה יִהְיוּ בַּבֹּקֶר כֶּחָצִיר יַחֲלֹֽף׃

Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;

6 בַּבֹּקֶר יָצִיץ וְחָלָף לָעֶרֶב יְמוֹלֵל וְיָבֵֽשׁ׃

Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.

7 כִּֽי־כָלִינוּ בְאַפֶּךָ וּֽבַחֲמָתְךָ נִבְהָֽלְנוּ׃

Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.

8 שת שַׁתָּה עֲוֺנֹתֵינוּ לְנֶגְדֶּךָ עֲלֻמֵנוּ לִמְאוֹר פָּנֶֽיךָ׃

Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.

9 כִּי כָל־יָמֵינוּ פָּנוּ בְעֶבְרָתֶךָ כִּלִּינוּ שָׁנֵינוּ כְמוֹ־הֶֽגֶה׃

Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.

10 יְמֵֽי־שְׁנוֹתֵינוּ בָהֶם שִׁבְעִים שָׁנָה וְאִם בִּגְבוּרֹת ׀ שְׁמוֹנִים שָׁנָה וְרָהְבָּם עָמָל וָאָוֶן כִּי־גָז חִישׁ וַנָּעֻֽפָה׃

Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.

11 מִֽי־יוֹדֵעַ עֹז אַפֶּךָ וּכְיִרְאָתְךָ עֶבְרָתֶֽךָ׃

Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?

12 לִמְנוֹת יָמֵינוּ כֵּן הוֹדַע וְנָבִא לְבַב חָכְמָֽה׃

Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.

13 שׁוּבָה יְהוָה עַד־מָתָי וְהִנָּחֵם עַל־עֲבָדֶֽיךָ׃

Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.

14 שַׂבְּעֵנוּ בַבֹּקֶר חַסְדֶּךָ וּֽנְרַנְּנָה וְנִשְׂמְחָה בְּכָל־יָמֵֽינוּ׃

Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.

15 שַׂמְּחֵנוּ כִּימוֹת עִנִּיתָנוּ שְׁנוֹת רָאִינוּ רָעָֽה׃

Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.

16 יֵרָאֶה אֶל־עֲבָדֶיךָ פָעֳלֶךָ וַהֲדָרְךָ עַל־בְּנֵיהֶֽם׃

Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.

17 וִיהִי ׀ נֹעַם אֲדֹנָי אֱלֹהֵינוּ עָלֵינוּ וּמַעֲשֵׂה יָדֵינוּ כּוֹנְנָה עָלֵינוּ וּֽמַעֲשֵׂה יָדֵינוּ כּוֹנְנֵֽהוּ׃

Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.