< מִשְׁלֵי 9 >
חָכְמוֹת בָּנְתָה בֵיתָהּ חָצְבָה עַמּוּדֶיהָ שִׁבְעָֽה׃ | 1 |
Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
טָבְחָה טִבְחָהּ מָסְכָה יֵינָהּ אַף עָֽרְכָה שֻׁלְחָנָֽהּ׃ | 2 |
Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
שָֽׁלְחָה נַעֲרֹתֶיהָ תִקְרָא עַל־גַּפֵּי מְרֹמֵי קָֽרֶת׃ | 3 |
Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
מִי־פֶתִי יָסֻר הֵנָּה חֲסַר־לֵב אָמְרָה לּֽוֹ׃ | 4 |
»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
לְכוּ לַחֲמוּ בְֽלַחֲמִי וּשְׁתוּ בְּיַיִן מָסָֽכְתִּי׃ | 5 |
»Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
עִזְבוּ פְתָאיִם וִֽחְיוּ וְאִשְׁרוּ בְּדֶרֶךְ בִּינָֽה׃ | 6 |
Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
יֹסֵר ׀ לֵץ לֹקֵחַֽ לוֹ קָלוֹן וּמוֹכִיחַ לְרָשָׁע מוּמֽוֹ׃ | 7 |
(Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
אַל־תּוֹכַח לֵץ פֶּן־יִשְׂנָאֶךָּ הוֹכַח לְחָכָם וְיֶאֱהָבֶֽךָּ׃ | 8 |
Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
תֵּן לְחָכָם וְיֶחְכַּם־עוֹד הוֹדַע לְצַדִּיק וְיוֹסֶף לֶֽקַח׃ | 9 |
Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
תְּחִלַּת חָכְמָה יִרְאַת יְהוָה וְדַעַת קְדֹשִׁים בִּינָֽה׃ | 10 |
HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
כִּי־בִי יִרְבּוּ יָמֶיךָ וְיוֹסִיפוּ לְּךָ שְׁנוֹת חַיִּֽים׃ | 11 |
Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
אִם־חָכַמְתָּ חָכַמְתָּ לָּךְ וְלַצְתָּ לְֽבַדְּךָ תִשָּֽׂא׃ | 12 |
Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
אֵשֶׁת כְּסִילוּת הֹֽמִיָּה פְּתַיּוּת וּבַל־יָדְעָה מָּֽה׃ | 13 |
En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
וְֽיָשְׁבָה לְפֶתַח בֵּיתָהּ עַל־כִּסֵּא מְרֹמֵי קָֽרֶת׃ | 14 |
Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
לִקְרֹא לְעֹֽבְרֵי־דָרֶךְ הַֽמְיַשְּׁרִים אֹֽרְחוֹתָֽם׃ | 15 |
för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
מִי־פֶתִי יָסֻר הֵנָּה וַחֲסַר־לֵב וְאָמְרָה לּֽוֹ׃ | 16 |
»Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
מַֽיִם־גְּנוּבִים יִמְתָּקוּ וְלֶחֶם סְתָרִים יִנְעָֽם׃ | 17 |
»Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
וְֽלֹא־יָדַע כִּֽי־רְפָאִים שָׁם בְּעִמְקֵי שְׁאוֹל קְרֻאֶֽיהָ׃ (Sheol ) | 18 |
han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. (Sheol )