מִשְׁלֵי 7
| בְּנִי שְׁמֹר אֲמָרָי וּמִצְוֺתַי תִּצְפֹּן אִתָּֽךְ׃ | 1 |
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
| שְׁמֹר מִצְוֺתַי וֶחְיֵה וְתוֹרָתִי כְּאִישׁוֹן עֵינֶֽיךָ׃ | 2 |
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
| קָשְׁרֵם עַל־אֶצְבְּעֹתֶיךָ כָּתְבֵם עַל־לוּחַ לִבֶּֽךָ׃ | 3 |
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
| אֱמֹר לַֽחָכְמָה אֲחֹתִי אָתְּ וּמֹדָע לַבִּינָה תִקְרָֽא׃ | 4 |
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
| לִשְׁמָרְךָ מֵאִשָּׁה זָרָה מִנָּכְרִיָּה אֲמָרֶיהָ הֶחֱלִֽיקָה׃ | 5 |
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
| כִּי בְּחַלּוֹן בֵּיתִי בְּעַד אֶשְׁנַבִּי נִשְׁקָֽפְתִּי׃ | 6 |
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
| וָאֵרֶא בַפְּתָאיִם אָבִינָה בַבָּנִים נַעַר חֲסַר־לֵֽב׃ | 7 |
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
| עֹבֵר בַּשּׁוּק אֵצֶל פִּנָּהּ וְדֶרֶךְ בֵּיתָהּ יִצְעָֽד׃ | 8 |
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
| בְּנֶֽשֶׁף־בְּעֶרֶב יוֹם בְּאִישׁוֹן לַיְלָה וַאֲפֵלָֽה׃ | 9 |
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
| וְהִנֵּה אִשָּׁה לִקְרָאתוֹ שִׁית זוֹנָה וּנְצֻרַת לֵֽב׃ | 10 |
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
| הֹמִיָּה הִיא וְסֹרָרֶת בְּבֵיתָהּ לֹא־יִשְׁכְּנוּ רַגְלֶֽיהָ׃ | 11 |
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
| פַּעַם ׀ בַּחוּץ פַּעַם בָּרְחֹבוֹת וְאֵצֶל כָּל־פִּנָּה תֶאֱרֹֽב׃ | 12 |
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
| וְהֶחֱזִיקָה בּוֹ וְנָשְׁקָה־לּוֹ הֵעֵזָה פָנֶיהָ וַתֹּאמַר לֽוֹ׃ | 13 |
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
| זִבְחֵי שְׁלָמִים עָלָי הַיּוֹם שִׁלַּמְתִּי נְדָרָֽי׃ | 14 |
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
| עַל־כֵּן יָצָאתִי לִקְרָאתֶךָ לְשַׁחֵר פָּנֶיךָ וָאֶמְצָאֶֽךָּ׃ | 15 |
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
| מַרְבַדִּים רָבַדְתִּי עַרְשִׂי חֲטֻבוֹת אֵטוּן מִצְרָֽיִם׃ | 16 |
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
| נַפְתִּי מִשְׁכָּבִי מֹר אֲהָלִים וְקִנָּמֽוֹן׃ | 17 |
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
| לְכָה נִרְוֶה דֹדִים עַד־הַבֹּקֶר נִתְעַלְּסָה בָּאֳהָבִֽים׃ | 18 |
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
| כִּי אֵין הָאִישׁ בְּבֵיתוֹ הָלַךְ בְּדֶרֶךְ מֵרָחֽוֹק׃ | 19 |
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
| צְֽרוֹר־הַכֶּסֶף לָקַח בְּיָדוֹ לְיוֹם הַכֵּסֶא יָבֹא בֵיתֽוֹ׃ | 20 |
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
| הִטַּתּוּ בְּרֹב לִקְחָהּ בְּחֵלֶק שְׂפָתֶיהָ תַּדִּיחֶֽנּוּ׃ | 21 |
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
| הוֹלֵךְ אַחֲרֶיהָ פִּתְאֹם כְּשׁוֹר אֶל־טָבַח יָבוֹא וּכְעֶכֶס אֶל־מוּסַר אֱוֽ͏ִיל׃ | 22 |
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
| עַד יְפַלַּח חֵץ כְּֽבֵדוֹ כְּמַהֵר צִפּוֹר אֶל־פָּח וְלֹֽא־יָדַע כִּֽי־בְנַפְשׁוֹ הֽוּא׃ | 23 |
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
| וְעַתָּה בָנִים שִׁמְעוּ־לִי וְהַקְשִׁיבוּ לְאִמְרֵי־פִֽי׃ | 24 |
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
| אַל־יֵשְׂטְ אֶל־דְּרָכֶיהָ לִבֶּךָ אַל־תֵּתַע בִּנְתִיבוֹתֶֽיהָ׃ | 25 |
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
| כִּֽי־רַבִּים חֲלָלִים הִפִּילָה וַעֲצֻמִים כָּל־הֲרֻגֶֽיהָ׃ | 26 |
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
