איוב 4

1 וַיַּעַן אֱלִיפַז הַֽתֵּימָנִי וַיֹּאמַֽר׃

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 הֲנִסָּה דָבָר אֵלֶיךָ תִּלְאֶה וַעְצֹר בְּמִלִּין מִי יוּכָֽל׃

Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 הִנֵּה יִסַּרְתָּ רַבִּים וְיָדַיִם רָפוֹת תְּחַזֵּֽק׃

Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 כּוֹשֵׁל יְקִימוּן מִלֶּיךָ וּבִרְכַּיִם כֹּרְעוֹת תְּאַמֵּֽץ׃

dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 כִּי עַתָּה ׀ תָּבוֹא אֵלֶיךָ וַתֵּלֶא תִּגַּע עָדֶיךָ וַתִּבָּהֵֽל׃

Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 הֲלֹא יִרְאָתְךָ כִּסְלָתֶךָ תִּקְוָתְךָ וְתֹם דְּרָכֶֽיךָ׃

Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 זְכָר־נָא מִי הוּא נָקִי אָבָד וְאֵיפֹה יְשָׁרִים נִכְחָֽדוּ׃

Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 כַּאֲשֶׁר רָאִיתִי חֹרְשֵׁי אָוֶן וְזֹרְעֵי עָמָל יִקְצְרֻֽהוּ׃

Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 מִנִּשְׁמַת אֱלוֹהַ יֹאבֵדוּ וּמֵרוּחַ אַפּוֹ יִכְלֽוּ׃

för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 שַׁאֲגַת אַרְיֵה וְקוֹל שָׁחַל וְשִׁנֵּי כְפִירִים נִתָּֽעוּ׃

Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 לַיִשׁ אֹבֵד מִבְּלִי־טָרֶף וּבְנֵי לָבִיא יִתְפָּרָֽדוּ׃

Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 וְאֵלַי דָּבָר יְגֻנָּב וַתִּקַּח אָזְנִי שֵׁמֶץ מֽ͏ֶנְהֽוּ׃

Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 בִּשְׂעִפִּים מֵחֶזְיֹנוֹת לָיְלָה בִּנְפֹל תַּרְדֵּמָה עַל־אֲנָשִֽׁים׃

När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 פַּחַד קְרָאַנִי וּרְעָדָה וְרֹב עַצְמוֹתַי הִפְחִֽיד׃

då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 וְרוּחַ עַל־פָּנַי יַחֲלֹף תְּסַמֵּר שַֽׂעֲרַת בְּשָׂרִֽי׃

En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 יַעֲמֹד ׀ וְֽלֹא־אַכִּיר מַרְאֵהוּ תְּמוּנָה לְנֶגֶד עֵינָי דְּמָמָה וָקוֹל אֶשְׁמָֽע׃

Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 הַֽאֱנוֹשׁ מֵאֱלוֹהַ יִצְדָּק אִם מֵעֹשֵׂהוּ יִטְהַר־גָּֽבֶר׃

"Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 הֵן בַּעֲבָדָיו לֹא יַאֲמִין וּבְמַלְאָכָיו יָשִׂים תָּהֳלָֽה׃

Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 אַף ׀ שֹׁכְנֵי בָֽתֵּי־חֹמֶר אֲשֶׁר־בֶּעָפָר יְסוֹדָם יְדַכְּאוּם לִפְנֵי־עָֽשׁ׃

huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 מִבֹּקֶר לָעֶרֶב יֻכַּתּוּ מִבְּלִי מֵשִׂים לָנֶצַח יֹאבֵֽדוּ׃

när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 הֲלֹא־נִסַּע יִתְרָם בָּם יָמוּתוּ וְלֹא בְחָכְמָֽה׃

Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."