תְהִלִּים 120

1 שִׁ֗יר הַֽמַּ֫עֲל֥וֹת אֶל־יְ֭הוָה בַּצָּרָ֣תָה לִּ֑י קָ֝רָ֗אתִי וַֽיַּעֲנֵֽנִי׃

En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

2 יְֽהוָ֗ה הַצִּ֣ילָה נַ֭פְשִׁי מִשְּׂפַת־שֶׁ֑קֶר מִלָּשׁ֥וֹן רְמִיָּֽה׃

Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

3 מַה־יִּתֵּ֣ן לְ֭ךָ וּמַה־יֹּסִ֥יף לָ֗ךְ לָשׁ֥וֹן רְמִיָּֽה׃

Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

4 חִצֵּ֣י גִבּ֣וֹר שְׁנוּנִ֑ים עִ֝֗ם גַּחֲלֵ֥י רְתָמִֽים׃

Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

5 אֽוֹיָה־לִ֭י כִּי־גַ֣רְתִּי מֶ֑שֶׁךְ שָׁ֝כַ֗נְתִּי עִֽם־אָהֳלֵ֥י קֵדָֽר׃

Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

6 רַ֭בַּת שָֽׁכְנָה־לָּ֣הּ נַפְשִׁ֑י עִ֝֗ם שׂוֹנֵ֥א שָׁלֽוֹם׃

Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

7 אֲֽנִי־שָׁ֭לוֹם וְכִ֣י אֲדַבֵּ֑ר הֵ֝֗מָּה לַמִּלְחָמָֽה׃

Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.