< שיר השירים 2 >
אֲנִי חֲבַצֶּלֶת הַשָּׁרוֹן שֽׁוֹשַׁנַּת הָעֲמָקִֽים׃ | 1 |
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
כְּשֽׁוֹשַׁנָּה בֵּין הַחוֹחִים כֵּן רַעְיָתִי בֵּין הַבָּנֽוֹת׃ | 2 |
Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
כְּתַפּוּחַ בַּעֲצֵי הַיַּעַר כֵּן דּוֹדִי בֵּין הַבָּנִים בְּצִלּוֹ חִמַּדְתִּי וְיָשַׁבְתִּי וּפִרְיוֹ מָתוֹק לְחִכִּֽי׃ | 3 |
Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
הֱבִיאַנִי אֶל־בֵּית הַיָּיִן וְדִגְלוֹ עָלַי אַהֲבָֽה׃ | 4 |
Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
סַמְּכוּנִי בָּֽאֲשִׁישׁוֹת רַפְּדוּנִי בַּתַּפּוּחִים כִּי־חוֹלַת אַהֲבָה אָֽנִי׃ | 5 |
Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
שְׂמֹאלוֹ תַּחַת לְרֹאשִׁי וִימִינוֹ תְּחַבְּקֵֽנִי׃ | 6 |
Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
הִשְׁבַּעְתִּי אֶתְכֶם בְּנוֹת יְרוּשָׁלַ͏ִם בִּצְבָאוֹת אוֹ בְּאַיְלוֹת הַשָּׂדֶה אִם־תָּעִירוּ ׀ וְֽאִם־תְּעוֹרְרוּ אֶת־הָאַהֲבָה עַד שֶׁתֶּחְפָּֽץ׃ | 7 |
Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
קוֹל דּוֹדִי הִנֵּה־זֶה בָּא מְדַלֵּג עַל־הֶהָרִים מְקַפֵּץ עַל־הַגְּבָעֽוֹת׃ | 8 |
Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
דּוֹמֶה דוֹדִי לִצְבִי אוֹ לְעֹפֶר הָֽאַיָּלִים הִנֵּה־זֶה עוֹמֵד אַחַר כׇּתְלֵנוּ מַשְׁגִּיחַ מִן־הַֽחַלֹּנוֹת מֵצִיץ מִן־הַחֲרַכִּֽים׃ | 9 |
Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
עָנָה דוֹדִי וְאָמַר לִי קוּמִי לָךְ רַעְיָתִי יָפָתִי וּלְכִי־לָֽךְ׃ | 10 |
Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
כִּֽי־הִנֵּה הַסְּתָו עָבָר הַגֶּשֶׁם חָלַף הָלַךְ לֽוֹ׃ | 11 |
Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
הַנִּצָּנִים נִרְאוּ בָאָרֶץ עֵת הַזָּמִיר הִגִּיעַ וְקוֹל הַתּוֹר נִשְׁמַע בְּאַרְצֵֽנוּ׃ | 12 |
Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
הַתְּאֵנָה חָֽנְטָה פַגֶּיהָ וְהַגְּפָנִים ׀ סְמָדַר נָתְנוּ רֵיחַ קוּמִי (לכי) [לָךְ] רַעְיָתִי יָפָתִי וּלְכִי־לָֽךְ׃ | 13 |
Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
יוֹנָתִי בְּחַגְוֵי הַסֶּלַע בְּסֵתֶר הַמַּדְרֵגָה הַרְאִינִי אֶת־מַרְאַיִךְ הַשְׁמִיעִנִי אֶת־קוֹלֵךְ כִּי־קוֹלֵךְ עָרֵב וּמַרְאֵיךְ נָאוֶֽה׃ | 14 |
Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
אֶֽחֱזוּ־לָנוּ שֻֽׁעָלִים שֻׁעָלִים קְטַנִּים מְחַבְּלִים כְּרָמִים וּכְרָמֵינוּ סְמָדַֽר׃ | 15 |
Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
דּוֹדִי לִי וַאֲנִי לוֹ הָרֹעֶה בַּשּׁוֹשַׁנִּֽים׃ | 16 |
Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
עַד שֶׁיָּפוּחַ הַיּוֹם וְנָסוּ הַצְּלָלִים סֹב דְּמֵה־לְךָ דוֹדִי לִצְבִי אוֹ לְעֹפֶר הָאַיָּלִים עַל־הָרֵי בָֽתֶר׃ | 17 |
Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.