< תהילים 120 >

שִׁיר הַֽמַּעֲלוֹת אֶל־יְהֹוָה בַּצָּרָתָה לִּי קָרָאתִי וַֽיַּעֲנֵֽנִי׃ 1
En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.
יְֽהֹוָה הַצִּילָה נַפְשִׁי מִשְּׂפַת־שֶׁקֶר מִלָּשׁוֹן רְמִיָּֽה׃ 2
Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.
מַה־יִּתֵּן לְךָ וּמַה־יֹּסִיף לָךְ לָשׁוֹן רְמִיָּֽה׃ 3
Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?
חִצֵּי גִבּוֹר שְׁנוּנִים עִם גַּחֲלֵי רְתָמִֽים׃ 4
Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.
אֽוֹיָה־לִי כִּי־גַרְתִּי מֶשֶׁךְ שָׁכַנְתִּי עִֽם־אׇהֳלֵי קֵדָֽר׃ 5
Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.
רַבַּת שָֽׁכְנָה־לָּהּ נַפְשִׁי עִם שׂוֹנֵא שָׁלֽוֹם׃ 6
Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.
אֲֽנִי־שָׁלוֹם וְכִי אֲדַבֵּר הֵמָּה לַמִּלְחָמָֽה׃ 7
Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.

< תהילים 120 >