תהילים 107

1 הֹדוּ לַיהֹוָה כִּי־טוֹב כִּי לְעוֹלָם חַסְדּֽוֹ׃

Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 יֹאמְרוּ גְּאוּלֵי יְהֹוָה אֲשֶׁר גְּאָלָם מִיַּד־צָֽר׃

Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 וּֽמֵאֲרָצוֹת קִבְּצָם מִמִּזְרָח וּמִֽמַּעֲרָב מִצָּפוֹן וּמִיָּֽם׃

de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 תָּעוּ בַמִּדְבָּר בִּישִׁימוֹן דָּרֶךְ עִיר מוֹשָׁב לֹא מָצָֽאוּ׃

De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 רְעֵבִים גַּם־צְמֵאִים נַפְשָׁם בָּהֶם תִּתְעַטָּֽף׃

de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 וַיִּצְעֲקוּ אֶל־יְהֹוָה בַּצַּר לָהֶם מִמְּצוּקוֹתֵיהֶם יַצִּילֵֽם׃

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 וַֽיַּדְרִיכֵם בְּדֶרֶךְ יְשָׁרָה לָלֶכֶת אֶל־עִיר מוֹשָֽׁב׃

Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 יוֹדוּ לַיהֹוָה חַסְדּוֹ וְנִפְלְאוֹתָיו לִבְנֵי אָדָֽם׃

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 כִּֽי־הִשְׂבִּיעַ נֶפֶשׁ שֹׁקֵקָה וְנֶפֶשׁ רְעֵבָה מִלֵּא־טֽוֹב׃

att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 יֹשְׁבֵי חֹשֶׁךְ וְצַלְמָוֶת אֲסִירֵי עֳנִי וּבַרְזֶֽל׃

De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 כִּֽי־הִמְרוּ אִמְרֵי־אֵל וַעֲצַת עֶלְיוֹן נָאָֽצוּ׃

därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 וַיַּכְנַע בֶּעָמָל לִבָּם כָּשְׁלוּ וְאֵין עֹזֵֽר׃

Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 וַיִּזְעֲקוּ אֶל־יְהֹוָה בַּצַּר לָהֶם מִמְּצֻקוֹתֵיהֶם יוֹשִׁיעֵֽם׃

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 יוֹצִיאֵם מֵחֹשֶׁךְ וְצַלְמָוֶת וּמוֹסְרוֹתֵיהֶם יְנַתֵּֽק׃

han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 יוֹדוּ לַיהֹוָה חַסְדּוֹ וְנִפְלְאוֹתָיו לִבְנֵי אָדָֽם׃

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 כִּֽי־שִׁבַּר דַּלְתוֹת נְחֹשֶׁת וּבְרִיחֵי בַרְזֶל גִּדֵּֽעַ׃

att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 אֱוִלִים מִדֶּרֶךְ פִּשְׁעָם וּֽמֵעֲוֺנֹתֵיהֶם יִתְעַנּֽוּ׃

De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 כׇּל־אֹכֶל תְּתַעֵב נַפְשָׁם וַיַּגִּיעוּ עַד־שַׁעֲרֵי־מָֽוֶת׃

deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 וַיִּזְעֲקוּ אֶל־יְהֹוָה בַּצַּר לָהֶם מִמְּצֻקוֹתֵיהֶם יוֹשִׁיעֵֽם׃

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 יִשְׁלַח דְּבָרוֹ וְיִרְפָּאֵם וִימַלֵּט מִשְּׁחִֽיתוֹתָֽם׃

Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 יוֹדוּ לַיהֹוָה חַסְדּוֹ וְנִפְלְאוֹתָיו לִבְנֵי אָדָֽם׃

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 וְיִזְבְּחוּ זִבְחֵי תוֹדָה וִיסַפְּרוּ מַעֲשָׂיו בְּרִנָּֽה׃

de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 ׆ יוֹרְדֵי הַיָּם בׇּאֳנִיּוֹת עֹשֵׂי מְלָאכָה בְּמַיִם רַבִּֽים׃

De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 ׆ הֵמָּה רָאוּ מַעֲשֵׂי יְהֹוָה וְנִפְלְאוֹתָיו בִּמְצוּלָֽה׃

där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 ׆ וַיֹּאמֶר וַֽיַּעֲמֵד רוּחַ סְעָרָה וַתְּרוֹמֵם גַּלָּֽיו׃

Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 ׆ יַעֲלוּ שָׁמַיִם יֵרְדוּ תְהוֹמוֹת נַפְשָׁם בְּרָעָה תִתְמוֹגָֽג׃

De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 ׆ יָחוֹגּוּ וְיָנוּעוּ כַּשִּׁכּוֹר וְכׇל־חׇכְמָתָם תִּתְבַּלָּֽע׃

De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 ׆ וַיִּצְעֲקוּ אֶל־יְהֹוָה בַּצַּר לָהֶם וּֽמִמְּצוּקֹתֵיהֶם יוֹצִיאֵֽם׃

Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 יָקֵם סְעָרָה לִדְמָמָה וַיֶּחֱשׁוּ גַּלֵּיהֶֽם׃

Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 וַיִּשְׂמְחוּ כִֽי־יִשְׁתֹּקוּ וַיַּנְחֵם אֶל־מְחוֹז חֶפְצָֽם׃

Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 יוֹדוּ לַיהֹוָה חַסְדּוֹ וְנִפְלְאוֹתָיו לִבְנֵי אָדָֽם׃

De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 וִֽירוֹמְמוּהוּ בִּקְהַל־עָם וּבְמוֹשַׁב זְקֵנִים יְהַלְלֽוּהוּ׃

de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 יָשֵׂם נְהָרוֹת לְמִדְבָּר וּמֹצָאֵי מַיִם לְצִמָּאֽוֹן׃

Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 אֶרֶץ פְּרִי לִמְלֵחָה מֵרָעַת יוֹשְׁבֵי בָֽהּ׃

bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 יָשֵׂם מִדְבָּר לַאֲגַם־מַיִם וְאֶרֶץ צִיָּה לְמֹצָאֵי מָֽיִם׃

Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 וַיּוֹשֶׁב שָׁם רְעֵבִים וַיְכוֹנְנוּ עִיר מוֹשָֽׁב׃

Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 וַיִּזְרְעוּ שָׂדוֹת וַיִּטְּעוּ כְרָמִים וַיַּעֲשׂוּ פְּרִי תְבוּאָֽה׃

De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 וַיְבָרְכֵם וַיִּרְבּוּ מְאֹד וּבְהֶמְתָּם לֹא יַמְעִֽיט׃

Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 וַיִּמְעֲטוּ וַיָּשֹׁחוּ מֵעֹצֶר רָעָה וְיָגֽוֹן׃

Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 ׆ שֹׁפֵךְ בּוּז עַל־נְדִיבִים וַיַּתְעֵם בְּתֹהוּ לֹא־דָֽרֶךְ׃

men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 וַיְשַׂגֵּב אֶבְיוֹן מֵעוֹנִי וַיָּשֶׂם כַּצֹּאן מִשְׁפָּחֽוֹת׃

han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 יִרְאוּ יְשָׁרִים וְיִשְׂמָחוּ וְכׇל־עַוְלָה קָפְצָה פִּֽיהָ׃

De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 מִי־חָכָם וְיִשְׁמׇר־אֵלֶּה וְיִתְבּוֹנְנוּ חַֽסְדֵי יְהֹוָֽה׃

Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.