מִשְׁלֵי 7
| בני שמר אמרי ומצותי תצפן אתך | 1 |
Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
| שמר מצותי וחיה ותורתי כאישון עיניך | 2 |
Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
| קשרם על-אצבעתיך כתבם על-לוח לבך | 3 |
Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
| אמר לחכמה אחתי את ומדע לבינה תקרא | 4 |
Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
| לשמרך מאשה זרה מנכריה אמריה החליקה | 5 |
så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
| כי בחלון ביתי-- בעד אשנבי נשקפתי | 6 |
Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
| וארא בפתאים אבינה בבנים-- נער חסר-לב | 7 |
då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
| עבר בשוק אצל פנה ודרך ביתה יצעד | 8 |
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
| בנשף-בערב יום באישון לילה ואפלה | 9 |
skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
| והנה אשה לקראתו שית זונה ונצרת לב | 10 |
Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
| המיה היא וסררת בביתה לא-ישכנו רגליה | 11 |
Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
| פעם בחוץ--פעם ברחבות ואצל כל-פנה תארב | 12 |
Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
| והחזיקה בו ונשקה לו העזה פניה ותאמר לו | 13 |
Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
| זבחי שלמים עלי היום שלמתי נדרי | 14 |
»Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
| על-כן יצאתי לקראתך לשחר פניך ואמצאך | 15 |
Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
| מרבדים רבדתי ערשי חטבות אטון מצרים | 16 |
Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
| נפתי משכבי-- מר אהלים וקנמון | 17 |
Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
| לכה נרוה דדים עד-הבקר נתעלסה באהבים | 18 |
Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
| כי אין האיש בביתו הלך בדרך מרחוק | 19 |
Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
| צרור-הכסף לקח בידו ליום הכסא יבא ביתו | 20 |
Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
| הטתו ברב לקחה בחלק שפתיה תדיחנו | 21 |
Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
| הולך אחריה פתאם כשור אל-טבח יבא וכעכס אל-מוסר אויל | 22 |
Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
| עד יפלח חץ כבדו-- כמהר צפור אל-פח ולא-ידע כי-בנפשו הוא | 23 |
ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
| ועתה בנים שמעו-לי והקשיבו לאמרי-פי | 24 |
Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
| אל-ישט אל-דרכיה לבך אל-תתע בנתיבותיה | 25 |
Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
| כי-רבים חללים הפילה ועצמים כל-הרגיה | 26 |
Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
