איוב 7
| הלא-צבא לאנוש על- (עלי-) ארץ וכימי שכיר ימיו | 1 |
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
| כעבד ישאף-צל וכשכיר יקוה פעלו | 2 |
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
| כן הנחלתי לי ירחי-שוא ולילות עמל מנו-לי | 3 |
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
| אם-שכבתי-- ואמרתי מתי אקום ומדד-ערב ושבעתי נדדים עדי-נשף | 4 |
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
| לבש בשרי רמה וגיש (וגוש) עפר עורי רגע וימאס | 5 |
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
| ימי קלו מני-ארג ויכלו באפס תקוה | 6 |
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
| זכר כי-רוח חיי לא-תשוב עיני לראות טוב | 7 |
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
| לא-תשורני עין ראי עיניך בי ואינני | 8 |
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
| כלה ענן וילך כן יורד שאול לא יעלה (Sheol h7585) | 9 |
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
| לא-ישוב עוד לביתו ולא-יכירנו עוד מקמו | 10 |
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
| גם-אני לא אחשך-פי אדברה בצר רוחי אשיחה במר נפשי | 11 |
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
| הים-אני אם-תנין כי-תשים עלי משמר | 12 |
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
| כי-אמרתי תנחמני ערשי ישא בשיחי משכבי | 13 |
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
| וחתתני בחלמות ומחזינות תבעתני | 14 |
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
| ותבחר מחנק נפשי מות מעצמותי | 15 |
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
| מאסתי לא-לעלם אחיה חדל ממני כי-הבל ימי | 16 |
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
| מה-אנוש כי תגדלנו וכי-תשית אליו לבך | 17 |
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
| ותפקדנו לבקרים לרגעים תבחננו | 18 |
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
| כמה לא-תשעה ממני לא-תרפני עד-בלעי רקי | 19 |
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
| חטאתי מה אפעל לך-- נצר האדם למה שמתני למפגע לך ואהיה עלי למשא | 20 |
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
| ומה לא-תשא פשעי-- ותעביר את-עוני כי-עתה לעפר אשכב ושחרתני ואינני | 21 |
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
