איוב 29
| ויסף איוב שאת משלו ויאמר | 1 |
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
| מי-יתנני כירחי-קדם כימי אלוה ישמרני | 2 |
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
| בהלו נרו עלי ראשי לאורו אלך חשך | 3 |
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
| כאשר הייתי בימי חרפי בסוד אלוה עלי אהלי | 4 |
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
| בעוד שדי עמדי סביבותי נערי | 5 |
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
| ברחץ הליכי בחמה וצור יצוק עמדי פלגי-שמן | 6 |
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
| בצאתי שער עלי-קרת ברחוב אכין מושבי | 7 |
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
| ראוני נערים ונחבאו וישישים קמו עמדו | 8 |
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
| שרים עצרו במלים וכף ישימו לפיהם | 9 |
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
| קול-נגידים נחבאו ולשונם לחכם דבקה | 10 |
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
| כי אזן שמעה ותאשרני ועין ראתה ותעידני | 11 |
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
| כי-אמלט עני משוע ויתום ולא-עזר לו | 12 |
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
| ברכת אבד עלי תבא ולב אלמנה ארנן | 13 |
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
| צדק לבשתי וילבשני כמעיל וצניף משפטי | 14 |
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
| עינים הייתי לעור ורגלים לפסח אני | 15 |
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
| אב אנכי לאביונים ורב לא-ידעתי אחקרהו | 16 |
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
| ואשברה מתלעות עול ומשניו אשליך טרף | 17 |
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
| ואמר עם-קני אגוע וכחול ארבה ימים | 18 |
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
| שרשי פתוח אלי-מים וטל ילין בקצירי | 19 |
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
| כבודי חדש עמדי וקשתי בידי תחליף | 20 |
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
| לי-שמעו ויחלו וידמו למו עצתי | 21 |
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
| אחרי דברי לא ישנו ועלימו תטף מלתי | 22 |
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
| ויחלו כמטר לי ופיהם פערו למלקוש | 23 |
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
| אשחק אלהם לא יאמינו ואור פני לא יפילון | 24 |
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
| אבחר דרכם ואשב ראש ואשכון כמלך בגדוד כאשר אבלים ינחם | 25 |
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
