< איוב 19 >
Därefter tog Job till orda och sade:
עד-אנה תוגיון נפשי ותדכאונני במלים | 2 |
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
זה עשר פעמים תכלימוני לא-תבשו תהכרו-לי | 3 |
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
ואף-אמנם שגיתי אתי תלין משוגתי | 4 |
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
אם-אמנם עלי תגדילו ותוכיחו עלי חרפתי | 5 |
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
דעו-אפו כי-אלוה עותני ומצודו עלי הקיף | 6 |
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
הן אצעק חמס ולא אענה אשוע ואין משפט | 7 |
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
ארחי גדר ולא אעבור ועל נתיבותי חשך ישים | 8 |
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
כבודי מעלי הפשיט ויסר עטרת ראשי | 9 |
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
יתצני סביב ואלך ויסע כעץ תקותי | 10 |
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
ויחר עלי אפו ויחשבני לו כצריו | 11 |
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
יחד יבאו גדודיו--ויסלו עלי דרכם ויחנו סביב לאהלי | 12 |
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
אחי מעלי הרחיק וידעי אך-זרו ממני | 13 |
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
חדלו קרובי ומידעי שכחוני | 14 |
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
גרי ביתי ואמהתי לזר תחשבני נכרי הייתי בעיניהם | 15 |
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
לעבדי קראתי ולא יענה במו-פי אתחנן-לו | 16 |
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
רוחי זרה לאשתי וחנתי לבני בטני | 17 |
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
גם-עוילים מאסו בי אקומה וידברו-בי | 18 |
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
תעבוני כל-מתי סודי וזה-אהבתי נהפכו-בי | 19 |
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
בעורי ובבשרי דבקה עצמי ואתמלטה בעור שני | 20 |
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
חנני חנני אתם רעי כי יד-אלוה נגעה בי | 21 |
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
למה תרדפני כמו-אל ומבשרי לא תשבעו | 22 |
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
מי-יתן אפו ויכתבון מלי מי-יתן בספר ויחקו | 23 |
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
בעט-ברזל ועפרת-- לעד בצור יחצבון | 24 |
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
ואני ידעתי גאלי חי ואחרון על-עפר יקום | 25 |
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
ואחר עורי נקפו-זאת ומבשרי אחזה אלוה | 26 |
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
אשר אני אחזה-לי--ועיני ראו ולא-זר כלו כליתי בחקי | 27 |
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
כי תאמרו מה-נרדף-לו ושרש דבר נמצא-בי | 28 |
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
גורו לכם מפני-חרב--כי-חמה עונות חרב למען תדעון שדין (שדון) | 29 |
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.