< Ioba 29 >
1 OLELO hou mai la o Ioba i kana olelonane, i mai la,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Ina e like au me na malama mamua, I na la a ke Akua i malama mai ai ia'u!
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 I ka wa i lilelile ai kona kukui maluna o kuu poo, A ma kona malamalama hele no au mawaena o ka pouli!
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 E like me au i na la o kuu oo ana, I ka wa i kuka pu ai me ke Akua ma kuu halelewa!
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 I ka wa o ka Mea mana me au, I ka wa e hoopuni ana kuu poe keiki ia'u!
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 I ka wa a'u i holoi ai i kuu mau wawae i ka waiu, A hookahe mai ka pohaku no'u i na kahawai aila!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 I kuu hele ana'ku ma ka pukapa i ke kulanakauhale, Ma ke alanui hoomakaukau iho au i kuu wahi noho!
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Ike mai ka poe kanaka opio ia'u, a pee iho la; A o ka poe kahiko, ala mai lakou a ku iluna.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Noho malie na luna i ka olelo aku, A kau lakou i ka lima maluna o ko lakou waha.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 O ka leo o na'lii ua hunaia, Pipili ko lakou alelo me ko lakou kileo.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 A lohe ka pepeiao, hoomaikai no ia ia'u; A ike ka maka, hoike mai ia no'u:
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 No ka mea, ua hoopakele au i ka poe hune e uwe ana, A me ka mea makua ole, aole ana mea kokua.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 O ka hoomaikai o ka mea ane make i kau mai maluna o'u: A hoohauoli no au i ka naau o ka wahinekanemake.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Aahu iho no au i ka pono, a ua uhi mai ia ia'u; E like me ka aahu a me ke kaei poo, pela kuu olelohoopono.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Ua lilo au i maka no ka makapo, I wawae hoi no ka oopa.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 He makua hoi au no ka poe ilihune; A o ka mea hakaka a'u i ike ole ai, ua huli aku au ia.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 Ua haki ia'u na kui o ka mea hewa, A ua kaili aku au i ka waiwai hao mai kona mau niho aku.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Alaila i iho la au, e make auanei au iloko o kuu punana, A me he one la e hoonui auanei au i na la.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 Manamana ae la kuu aa ma na wai, A kau iho la ka hau, a ao ka po, maluna o kuu lala.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 Ua hou ko'u nani iloko o'u, A o ka'u kakaka, ua hooulu hou ia ma kuu lima.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Hoolohe lakou ia'u a kakali hoi, A noho malie lakou i kau oleloao.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 Mahope o ka'u olelo ana, aole lakou i olelo hou, A kulu iho ka'u olelo maluna iho o lakou.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 Kakali lakou ia'u e like me ka ua; A hamama loa lakou i ko lakou waha, no ke kuaua hope.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 A akaaka au ia lakou, aole lakou i manao he oiaio; A o ka malamalama o kuu maka aole lakou i hookulou ilalo ia.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 Ua wae aku au i ko lakou aoao, a noho me he luna la, A noho au me he alii la maluna o ka poe kaua, E like me ka mea hooluolu i ka poe e uwe ana.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.