Ioba 28
1 HE oiaio, he wahi ahu no ke kala, A he wahi no ke gula, kahi a lakou e hoomaemae ai.
Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 Ua laweia ka hao mailoko mai o ka lepo, A ua hooheheeia ke keleawe mailoko mai o ka pohaku.
järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Hoonoho no ia i ka hope no ka pouli, A imi no ia ma na wahi hohonu a pau; I ka pohaku o ka pouli a me ka malu make.
Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Eli ae ia i lua mao aku mai kahi e noho ai na kanaka; Iho lakou ilalo aole ma ka wawae, A lewa lakou mai kanaka aku.
Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 O ka honua, kahi i puka mai ai ka berena, Ua hoohuaiia oia malalo iho ona e like me ke ahi.
Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 O kona mau pohaku, kahi o ka sapira; A he lepo gula kona.
Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 O ke alanui aole i ikeia e ka manu, Aole i ikeia e ka maka o ka vuletura;
Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 Aole i hehi iho na holoholona hihiu ia ia, Aole ka liona i maalo ae ilaila.
den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Kau aku no ia i kona lima maluna o ka pohakupaa; Hookahuli ae ia i na mauna mai ke kumu aku.
Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 Hoopoha no ia i ke kahawai mawaena o na pohaku; A ike no kona maka i na mea waiwai nui a pau.
In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Pani aku no ia i na wai i ke kahe ana iho, A o na mea i hunaia kana i lawe mai ai i ka malamalama.
Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Aka, mahea la e loaa'i ka noeau? Mahea hoi kahi o ka naauao?
Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Aohe kanaka i ike i kona kumukuai; Aole hoi e loaa ia ma ka aina o ka poe e ola ana.
Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 I mai ka hohonu, Aole ia iloko o'u: I mai la hoi ke kai, Aole ia me au.
Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Aole e haawiia ke gula maikai i kumu e loaa mai ai, Aole hoi e kaupaona ke kala i kumukuai nona.
Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Aole e kau pu ia oia me ke gula o Opira, Me ka pohaku onika maikai a me ka sapira.
Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Aole e hoolikeia ke gula a me ka pohaku aniani me ia: Aole e hooliloia ia mea no na ipu gula maikai.
Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Aole e manaoia ke akoakoa, a me ka pohaku maikai: No ka mea, o ka waiwai o ka noeau ua oi aku ia mamua o na momi.
Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Aole e hoolikeia ke topaza o Aitiopa me ia, Aole hoi ia e kau pu ia me ke gula maikai.
Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Mai hea mai hoi ka noeau? A mahea hoi kahi o ka naauao?
Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 No ka mea, ua hunaia oia mai na maka aku o ka poe a pau e ola ana, A ua nalo oia mai na manu o ka lewa aku.
Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 I mai la ka po a me ka make, Ua lohe no maua me ko maua pepeiao i kona lono.
avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Ua maopopo no i ke Akua kona aoao, A oia ka i ike i kona wahi.
Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 No ka mea, oia ka i nana aku i na welau o ka honua, Ua ike no ia malalo o ka lani a pau;
Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 E hana i ka mea kaupaona no ka makani, A ua ana no ia i na wai maloko o ka mea ana.
När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 I kana hana ana i ke kanawai no ka ua, A me ke ala no ka uwila o ka hekili;
när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 Alaila ike no oia ia mea, a hoike mai hoi ia; Hoomakaukau oia ia mea, a imi aku hoi ia mea.
då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 A ua i mai no ia i ke kanaka, Aia hoi, o ka makau i ka Haku, oia ka noeau; A o ka haalele i ka hewa, oia ka naauao.
Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
