Ioba 14

1 O KE kanaka i hanauia e ka wahine. He hapa kona mau la, a ua piha i ka popilikia.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Puka mai no ia me he pua la, a ua okiia aku; A holo aku no ia me he aka la, aole ia e mau.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 A ke kau anei oe i kou mau maka maluna o ka mea like me ia, A e lawe mai ia'u i ka hookolokoloia ana e oe?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Owai ka mea e unuhi ae i ka mea maemae mai o ka mea haumia? aole kekahi.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 No ka mea, ua heluia kona mau la, A ia oe no ka huina o kona mau malama, Ua hoonoho oe i kona mau mokuna, i hiki ole ai ia ke ae aku;

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 E nana ae oe mai ona aku la, i hoomaha iho ai ia, A hauoli ia i kona ia, me he mea hoolimalima la.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 No ka mea, a i kuaia ka laau, He manao no nona, e ulu hou auanei, Aole hoi e pau na lala hou.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Ina ua elemakule kona aa ma ka honua, A ua make hoi kona kumu ma ka lepo;

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 Aka, no ka honi ana i ka wai e kupu ae ia, A e hookupu aku i na lala, me he laau kanu la,

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Aka, o ke kanaka, e make no ia, a e nalowale aku; Oia, e make ana no ke kanaka, auhea la oia?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 E like me ka maloo ana o na wai, mai ke kai aku, A me ka emi ana o ka muliwai, a maloo iho;

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 Pela e moe iho ai ke kanaka, aole ku hou ae; Aole lakou e ala hou mai, a pau aku na lani, Aole hoi e hooku hou ia, mai ko lakou hiamoe ana.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 E pono e waiho iho oe ia'u iloko o ka luakupapau, A e huna oe ia'u, a hala aku kou huhu, A e hoakaka mai no'u i ka manawa pono, a e hoomanao mai ia'u! (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Ina e make ke kanaka, e ola hou anei oia? O na la a pau o ko'u kaua ana ka'u e kali ai, A hiki mai ko'u manawa.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 E kahea mai oe ia'u, a e hoolohe aku no au ia oe: A e aloha mai no oe i ka hana a kou mau lima.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 No ka mea, ano ke helu nei oe i kuu mau kapuwai; Aole anei oe e kiai mai nei i ko'u hewa?

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Ua hoopaaia kuu hewa iloko o ka aa, Ua imi hala oe i kuu hewa.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 A he oiaio, o ka mauna e hiolo ana, moe mau no ia, A ua hooneeia ka pohaku mai kona wahi aku.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Ke anai nei na wai i na pohaku; O kona wai nui, ua hoopau aku ia i ka lepo o ka aina; Pela oe e hoomake nei i ka manaolana o ke kanaka.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Ke lanakila mau nei oe maluna ona, a hele aku no ia: Ke boopahaohao nei oe i kona maka, a hoouna aku ia ia.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Ua hoohanohanoia kana keiki, aole oia i ike: A ua hoohaahaaia lakou, aole ia i noonoo no lakou.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Aka, e hui kona io maluna ona, A e uwe kona naau iloko ona.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.