Ioba 14

1 O KE kanaka i hanauia e ka wahine. He hapa kona mau la, a ua piha i ka popilikia.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Puka mai no ia me he pua la, a ua okiia aku; A holo aku no ia me he aka la, aole ia e mau.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 A ke kau anei oe i kou mau maka maluna o ka mea like me ia, A e lawe mai ia'u i ka hookolokoloia ana e oe?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Owai ka mea e unuhi ae i ka mea maemae mai o ka mea haumia? aole kekahi.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 No ka mea, ua heluia kona mau la, A ia oe no ka huina o kona mau malama, Ua hoonoho oe i kona mau mokuna, i hiki ole ai ia ke ae aku;

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 E nana ae oe mai ona aku la, i hoomaha iho ai ia, A hauoli ia i kona ia, me he mea hoolimalima la.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 No ka mea, a i kuaia ka laau, He manao no nona, e ulu hou auanei, Aole hoi e pau na lala hou.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Ina ua elemakule kona aa ma ka honua, A ua make hoi kona kumu ma ka lepo;

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Aka, no ka honi ana i ka wai e kupu ae ia, A e hookupu aku i na lala, me he laau kanu la,

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Aka, o ke kanaka, e make no ia, a e nalowale aku; Oia, e make ana no ke kanaka, auhea la oia?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 E like me ka maloo ana o na wai, mai ke kai aku, A me ka emi ana o ka muliwai, a maloo iho;

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Pela e moe iho ai ke kanaka, aole ku hou ae; Aole lakou e ala hou mai, a pau aku na lani, Aole hoi e hooku hou ia, mai ko lakou hiamoe ana.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 E pono e waiho iho oe ia'u iloko o ka luakupapau, A e huna oe ia'u, a hala aku kou huhu, A e hoakaka mai no'u i ka manawa pono, a e hoomanao mai ia'u! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Ina e make ke kanaka, e ola hou anei oia? O na la a pau o ko'u kaua ana ka'u e kali ai, A hiki mai ko'u manawa.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 E kahea mai oe ia'u, a e hoolohe aku no au ia oe: A e aloha mai no oe i ka hana a kou mau lima.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 No ka mea, ano ke helu nei oe i kuu mau kapuwai; Aole anei oe e kiai mai nei i ko'u hewa?

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Ua hoopaaia kuu hewa iloko o ka aa, Ua imi hala oe i kuu hewa.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 A he oiaio, o ka mauna e hiolo ana, moe mau no ia, A ua hooneeia ka pohaku mai kona wahi aku.

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Ke anai nei na wai i na pohaku; O kona wai nui, ua hoopau aku ia i ka lepo o ka aina; Pela oe e hoomake nei i ka manaolana o ke kanaka.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Ke lanakila mau nei oe maluna ona, a hele aku no ia: Ke boopahaohao nei oe i kona maka, a hoouna aku ia ia.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Ua hoohanohanoia kana keiki, aole oia i ike: A ua hoohaahaaia lakou, aole ia i noonoo no lakou.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Aka, e hui kona io maluna ona, A e uwe kona naau iloko ona.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.