Zabura 95

1 Ku zo, bari mu rera don farin ciki ga Ubangiji; bari mu yi sowa da ƙarfi ga Dutsen cetonmu.

Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

2 Bari mu zo gabansa da godiya mu rera gare shi da kiɗi da waƙa.

Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

3 Gama Ubangiji Allah mai girma ne, babban Sarki a bisa dukan alloli.

Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

4 A hannunsa ne zurfafan duniya suke, ƙwanƙolin dutse kuma nasa ne.

Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

5 Teku nasa ne, gama shi ne ya yi shi, da hannuwansa kuma ya yi busasshiyar ƙasa.

hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

6 Ku zo, bari mu rusuna mu yi sujada, bari mu durƙusa a gaban Ubangiji Mahaliccinmu;

Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

7 gama shi ne Allahnmu mu mutanen makiyayansa ne, garke kuwa a ƙarƙashin kulawarsa. Yau, in kuka ji muryarsa,

Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

8 “Kada ku taurare zukatanku kamar yadda kuka yi a Meriba, kamar yadda kuka yi a wancan rana a Massa a hamada,

O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

9 inda kakanninku suka gwada suka kuma jarraba ni, ko da yake sun ga abin da na yi.

där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

10 Shekara arba’in na yi fushi da wancan tsara; na ce, ‘Su mutane ne waɗanda zukatansu suka kauce, kuma ba su san hanyoyina ba.’

I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar."

11 Saboda haka na yi rantsuwa cikin fushina, ‘Ba za su taɓa shiga hutuna ba.’”

Så svor jag då i min vrede: "De skola icke komma in i min vila."