Makoki 5
1 Ka tuna, ya Ubangiji, abin da ya faru da mu; duba, ka ga kunyar da muka sha.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 An ba wa baƙi gādonmu, gidajenmu kuma aka ba bare.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Mun zama marayu marasa ubanni, uwayenmu kamar gwauraye.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Dole mu sayi ruwan da muke sha; sai mun biya mu sami itace.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Masu fafararmu sun kusa kama mu; mun gaji kuma ba dama mu huta.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Mun miƙa kanmu ga Masar da Assuriya don mu sami isashen abinci.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Kakanninmu sun yi zunubi kuma ba sa nan yanzu, mu ne aka bari muna shan hukuncinsu.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Bayi suna mulki a kanmu, kuma ba wanda zai’yantar da mu daga hannuwansu.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 Muna samun burodi a bakin rayukanmu domin takobin da yake a jeji.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Fatar jikinmu ta yi zafi kamar murhu, muna jin zazzaɓi domin yunwa.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 An yi wa mata fyaɗe a cikin Sihiyona, da kuma budurwai a cikin garuruwan Yahuda.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 An rataye’ya’yan sarakuna da hannuwansu; ba a ba wa dattawa girma.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Samari suna faman yin niƙa; yara kuma suna fama da ƙyar da nauyin kayan itace.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Dattawan sun bar ƙofar birnin, samari sun daina rera waƙa.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Farin ciki ya rabu da zuciyarmu; rayuwarmu ta zama makoki.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Rawani ya fāɗi daga kanmu. Kaiton mu gama mun yi zunubi!
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Domin wannan zuciyarmu ta yi sanyi; domin waɗannan abubuwa idanunmu sun dushe
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 gama Tudun Sihiyona ya zama kufai, sai diloli ke yawo a wurin.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Ya Ubangiji, kai ne mai iko har abada; kursiyinka ya dawwama cikin dukan zamani.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Don mene ne kake mantawa da mu koyaushe? Me ya sa ka yashe mu da jimawa?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Ka sāke jawo mu gare ka, ya Ubangiji, don mu komo; ka sabunta kwanakinmu su zama kamar yadda suke a dā
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 sai dai in ka ƙi mu gaba ɗaya kana fushi da mu fiye da yadda za a iya aunawa.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
