Ayuba 4
1 Sai Elifaz mutumin Teman ya amsa,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 “In wani ya yi maka magana, za ka ji haushi? Amma wa zai iya yin shiru?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Ka tuna yadda ka yi wa mutane da yawa magana, yadda ka ƙarfafa hannuwa marasa ƙarfi.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Maganarka ta ƙarfafa waɗanda suka yi tuntuɓe; ka ƙarfafa gwiwoyin da suka rasa ƙarfinsu.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Amma yanzu wahala ta zo maka, sai ka karaya; wahala ta sa ka rikice.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Ashe bai kamata ka dogara ga Allahnka ba, amincinka kuma yă zama begenka?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 “Ka duba ka gani yanzu. Wane marar laifi ne ya taɓa hallaka? Ko an taɓa hallaka masu adalci?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Na kula cewa waɗanda suke huɗa gonar mugunta, da waɗanda suke shuka mugunta, su ne suke girbe mugunta.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 A sa’a ɗaya Allah yake hallaka su, cikin fushinsa yakan hallaka su.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Zakoki suna ruri suna gurnani; duk da haka an karya haƙoran manyan zakoki.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Zakoki suna mutuwa domin ba dabbar da za su kashe su ci,’ya’yan zakanya kuma sun watse.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 “Asirce aka gaya mini maganan nan, da ƙyar kunnuwana suka iya ji.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 Cikin mafarki da tsakar dare, lokacin kowa yana zurfin barci, na sami saƙon nan.
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 Tsoro da fargaba suka kama ni har duk ƙasusuwan jikina suka yi ta rawa.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Wani iska ya taɓa mini fuska, sai tsigar jikina ta tashi.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Ya tsaya cik, amma ban iya sani ko mene ne ba. Wani abu ya tsaya a gabana, na kuma ji murya.
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 ‘Ko zai yiwu mutum yă fi Allah adalci, ko kuma mutum yă fi wanda ya halicce shi tsarki?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 In Allah bai yarda da bayinsa ba, in ya sami mala’ikunsa da laifi,
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 to, su wane ne mutane masu zama a gidan da aka yi da laka, waɗanda da ƙura aka yi harsashensu, waɗanda za a iya murƙushe su kamar asu!
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Tsakanin safe da yamma mai yiwuwa ne ragargaza su; farat ɗaya, su mutu har abada.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Ba a tuge igiyar tentinsu, don su mutu ba tare da hikima ba?’
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
