Ayuba 16
1 Sai Ayuba ya amsa,
Job svarade, och sade:
2 “Na ji abubuwa da yawa kamar waɗannan; dukanku ba ku iya ta’aziyya ba!
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Dogayen surutanku ba sa ƙare ne? Me yake sa kuke ta yin waɗannan surutai har kuke cin gaba da yin gardama?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Ni ma zan iya yin maganganu kamar yadda kuke yi in da kuna cikin halin da nake; zan iya faɗar duk abubuwan da kuke faɗi, in kaɗa muku kaina.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Amma bakina zai ƙarfafa ku; ta’aziyyar da za tă fito daga bakina za tă kawar muku da ɓacin zuciyarku.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 “Duk da haka in na yi magana, ba na samun sauƙi; in ma na yi shiru zafin ba ya tafiya.
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Ba shakka ya Allah ka gajiyar da ni; ka ɓata gidana gaba ɗaya.
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Ka daure ni, ya kuma zama shaida; yadda na rame sai ƙasusuwa, wannan ya sa ake gani kamar don ni mai zunubi ne shi ya sa.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 Allah ya kai mini hari ya yi kaca-kaca da ni cikin fushinsa yana cizon haƙoransa don fushin da yake yi da ni; ya zura mini ido.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 Mutane suka buɗe baki suka yi mini riyar reni; suka yi mini ba’a suka haɗu suka tayar mini.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Allah ya bashe ni ga mugayen mutane, ya jefa ni hannun mugaye.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Dā ina zamana lafiya kome yana tafiya daidai; amma ya ragargaza ni; ya shaƙe ni a wuya; ya murƙushe ni na zama abin barata gare shi;
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 maharbansa sun kewaye ni. Ba tausayi, ya soke ni a ƙodata har jini ya zuba a ƙasa.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Ya ji mini rauni a kai a kai ya auko mini kamar mai yaƙi.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 “Ina makoki saye da tsummoki na ɓoye fuskata a cikin ƙura.
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Fuskata ta yi ja don kuka idanuna sun kukumbura;
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 duk da haka hannuwana ba su aikata ɓarna ba kuma addu’ata mai tsabta ce.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 “Ya duniya, kada ki ɓoye jinina; bari yă yi kuka a madadina!
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Ko yanzu haka shaidata tana sama; wanda zai tsaya mini yana sama.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Shi mai yin roƙo a madadina abokina ne yayinda nake kuka ga Allah;
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 a madadin mutum ya yi roƙo ga Allah kamar yadda mutum yakan yi roƙo domin abokinsa.
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 “Shekaru kaɗan suka rage in kama hanyar da ba a komawa.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
