Jòb 30
1 Men koulye a, sila ki pi jenn pase m ap giyonnen m. Papa a sila mwen pat ta dakò pou mete ansanm ak chen bann mouton yo.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Anverite, ki byen fòs men pa yo ta kab fè m? Gwo fòs te deja disparèt nan yo
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 akoz mank bagay ak grangou. Y ap manje tè sèk nan lannwit lan, ak pèt e ak dezolasyon an.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Yo rache fèy raje nan mitan rakèt la. Manje yo se rasin bayawonn.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Yo chase yo deyò lavil la nan dezè; yo kriye dèyè yo tankou se vòlè,
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 jiskaske yo vin rete nan move ravin yo, nan twou tè ak nan wòch yo.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Pami rak tibwa yo, yo rele fò. Anba machacha a, yo vin rasanble ansanm.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Pitit a moun fou, wi, pitit a mechan yo, yo te resevwa fwèt jis lè yo kite peyi a.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Men koulye a, se mwen menm yo pase nan rizib; mwen devni yon pawòl betiz pou yo.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Yo pè m, yo kanpe lwen m, e yo pa sispann krache nan figi m.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Akoz Li te lage fisèl banza a pou te aflije mwen, yo rete retire brid la nèt devan m.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Sou men dwat lan, nich sa vin leve. Yo rale pye mwen akote. Yo mennen kont mwen tout manèv destriksyon yo.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Yo gate wout mwen. Yo bourade lachit mwen san mande sekou.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Tankou nan yon gran brèch, yo parèt; nan mitan tanpèt, yo woule m.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Gwo perèz yo vin vire kont mwen. Yo tanmen gate respè m tankou van. Byennèt mwen disparèt tankou nwaj.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Konsa, koulye a nanm mwen vide nèt. Jou afliksyon yo sezi m.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Nan lannwit, zo m yo frennen anndan m, e sa yo kap manje m pa pran repo.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Ak gwo fòs, vètman m vin tòde sou mwen. Li mare m nèt tankou kolye manto m.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Li te jete mwen nan labou, e mwen te vin tankou pousyè ak sann.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Mwen kriye a Ou menm pou sekou, men Ou pa reponn mwen. Mwen kanpe, e se gete, Ou gete m.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Ou vin okipe m ak mechanste. Avèk fòs a men Ou, Ou pèsekite m.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Ou leve m wo sou van, e fè m monte; epi Ou fè m fonn nèt nan move tan an.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Paske mwen konnen ke Ou ap mennen m a lanmò, jis rive nan gwo kay asanble a ki fèt pou tout sila ki viv yo.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Malgre, èske yon moun k ap tonbe pa lonje men l? Oswa nan gwo pwoblem li pa kriye sekou?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Èske mwen pa t kriye pou sila nan gwo twoub? Èske nanm mwen pa t plen tristès pou malere a?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Lè m t ap tann sa ki bon an, se mal ki rive m; lè m tap tann limyè, alò se tenèb ki te vini.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Kè m twouble nèt anndan m. Mwen pa kab poze. Jou plen ak afliksyon yo parèt devan m.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Mwen fè dèy toupatou san solèy. Mwen kanpe nan asanble; mwen rele sekou.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Mwen te vin frè ak chen mawon, zanmi ak otrich la.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Chè m vin nwa sou mwen, li kale, e zo m yo brile ak lafyèv.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Pou sa, se doulè ap mwen jwe, e flit mwen an sonne pou sila k ap kriye.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
