Jòb 19
1 Epi Job te reponn:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Pou konbyen de tan, nou va toumante m, e kraze mwen avèk pawòl yo?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Dis fwa sa yo nou te ensilte m; nou pa menm wont fè m tò.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Menm si m fè erè, erè sa repoze anndan m.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Si anverite nou vin ògeye kont mwen, e fè m wè prèv a gwo wont mwen,
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 alò, konnen byen ke Bondye te fè m tò, e te fèmen pèlen Li an antoure mwen.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 “Gade byen, mwen kriye: ‘Vyolans!’ Men nanpwen repons. Mwen rele sekou! Men nanpwen jistis.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Li te bare chemen mwen pou m pa kab pase, e Li te mete fènwa sou pa m yo.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Li te retire lonè sou mwen e te retire kouwòn nan sou tèt mwen.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Li kraze desann mwen tout kote e mwen fin disparèt; Li te dechouke espwa m kon yon pyebwa.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Anplis, Li te limen lakòlè Li kont mwen e te konsidere m kon lènmi Li.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Lame Li a vin rasanble pou bati chemen pa yo kont mwen. Yo fè kan kap antoure tant mwen an.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 “Li te retire frè m yo byen lwen mwen e sila mwen te konnen yo vin separe de mwen nèt.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Fanmi mwen yo vin fè fayit e pi pwòch zami m yo te bliye m.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Sila ki rete lakay mwen yo ak sèvant mwen yo konsidere m kon yon etranje. Mwen se yon etranje menm nan zye yo.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Mwen rele sèvitè mwen an, men li pa reponn; mwen oblije sipliye l ak bouch mwen.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Menm souf mwen fè bay ofans a madanm mwen, e mwen vin abominab a pwòp frè m.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Timoun yo meprize mwen. Mwen leve e yo pale kont mwen.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Tout asosye m yo etone ak krent devan m. Sila ke m byen renmen yo te vire kont mwen.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Zo m yo kole sou po m ak chè m; se sèl pa po dan m ke m chape lanmò.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 “Gen pitye pou mwen, gen pitye, O nou menm ki zanmi mwen yo, paske men Bondye vin frape mwen.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Poukisa n ap pèsekite mwen menm tankou Bondye e pa satisfè ak chè mwen.
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 O ke pawòl mwen yo te ekri! O ke yo te enskri nan yon liv!
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 Ke avèk pwent plim ak plon, yo te grave sou wòch la jis pou tout tan!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Men pou mwen, mwen konnen ke Redanmtè mwen an vivan. Epi apre tout sa a, li va vin kanpe sou latè.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Menm lè po m fin detwi, malgre chè m fin sòti, mwen va wè Bondye nan chè a;
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 ke mwen, mwen menm va wè, ke zye m va wè, e se pa kon yon etranje. “Kè m vin fèb anndan m.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Si nou di: ‘Men kijan nou va pèsekite li!’ pwiska rasin ka sa a se nan mwen,’
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 fè lakrent nepe a pou kont nou, paske lakòlè Bondye mennen pinisyon nepe a. Fòk nou kab konnen, gen jijman.”
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
