Jòb 19
1 Epi Job te reponn:
Job svarade, och sade:
2 Pou konbyen de tan, nou va toumante m, e kraze mwen avèk pawòl yo?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Dis fwa sa yo nou te ensilte m; nou pa menm wont fè m tò.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Menm si m fè erè, erè sa repoze anndan m.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Si anverite nou vin ògeye kont mwen, e fè m wè prèv a gwo wont mwen,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 alò, konnen byen ke Bondye te fè m tò, e te fèmen pèlen Li an antoure mwen.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 “Gade byen, mwen kriye: ‘Vyolans!’ Men nanpwen repons. Mwen rele sekou! Men nanpwen jistis.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Li te bare chemen mwen pou m pa kab pase, e Li te mete fènwa sou pa m yo.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Li te retire lonè sou mwen e te retire kouwòn nan sou tèt mwen.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Li kraze desann mwen tout kote e mwen fin disparèt; Li te dechouke espwa m kon yon pyebwa.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Anplis, Li te limen lakòlè Li kont mwen e te konsidere m kon lènmi Li.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Lame Li a vin rasanble pou bati chemen pa yo kont mwen. Yo fè kan kap antoure tant mwen an.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 “Li te retire frè m yo byen lwen mwen e sila mwen te konnen yo vin separe de mwen nèt.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Fanmi mwen yo vin fè fayit e pi pwòch zami m yo te bliye m.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Sila ki rete lakay mwen yo ak sèvant mwen yo konsidere m kon yon etranje. Mwen se yon etranje menm nan zye yo.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Mwen rele sèvitè mwen an, men li pa reponn; mwen oblije sipliye l ak bouch mwen.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Menm souf mwen fè bay ofans a madanm mwen, e mwen vin abominab a pwòp frè m.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Timoun yo meprize mwen. Mwen leve e yo pale kont mwen.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Tout asosye m yo etone ak krent devan m. Sila ke m byen renmen yo te vire kont mwen.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Zo m yo kole sou po m ak chè m; se sèl pa po dan m ke m chape lanmò.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 “Gen pitye pou mwen, gen pitye, O nou menm ki zanmi mwen yo, paske men Bondye vin frape mwen.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Poukisa n ap pèsekite mwen menm tankou Bondye e pa satisfè ak chè mwen.
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 O ke pawòl mwen yo te ekri! O ke yo te enskri nan yon liv!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Ke avèk pwent plim ak plon, yo te grave sou wòch la jis pou tout tan!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Men pou mwen, mwen konnen ke Redanmtè mwen an vivan. Epi apre tout sa a, li va vin kanpe sou latè.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Menm lè po m fin detwi, malgre chè m fin sòti, mwen va wè Bondye nan chè a;
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 ke mwen, mwen menm va wè, ke zye m va wè, e se pa kon yon etranje. “Kè m vin fèb anndan m.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Si nou di: ‘Men kijan nou va pèsekite li!’ pwiska rasin ka sa a se nan mwen,’
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 fè lakrent nepe a pou kont nou, paske lakòlè Bondye mennen pinisyon nepe a. Fòk nou kab konnen, gen jijman.”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
