Jòb 10
1 “Mwen rayi pwòp lavi m; mwen va fè tout fòs plent mwen yo parèt. Mwen va pale ak anmè ki fonse nan nanm mwen.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 Mwen va di a Bondye: ‘Pa kondane mwen! Fè m konnen poukisa W ap goumen ak mwen.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Èske se vrèman bon pou Ou ta oprime; pou meprize zèv men Ou yo e pou Ou gade ak favè, manèv a mechan yo?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Èske zye Ou fèt ak chè? Oswa èske Ou wè kon yon nonm wè?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 Èske jou Ou yo tankou jou a moun mòtèl, oswa ane Ou yo tankou ane a yon nonm,
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 pou Ou ta dwe chache koupabilite mwen e fè rechèch dèyè peche m?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 Malgre Ou konnen mwen pa koupab, sepandan, nanpwen ki ka livre m sòti nan men Ou.’”
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 “Se men Ou ki te fòme mwen nèt. Konsa, èske Ou ta detwi mwen?
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Sonje, souple, ke Ou te fè m kon ajil. Èske Ou ta fè m retounen pousyè ankò?
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Èske se pa tankou lèt ke Ou te vide mwen e fè m kaye tankou fwomaj?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Ou te abiye mwen ak po avèk chè e koude mwen ansanm nan zo ak gwo venn.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Ou te ban mwen lavi avèk lanmou dous Ou. Se swen Ou ki te konsève lespri m.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 Malgre bagay sila yo, Ou te kache yo nan kè Ou. Mwen konnen ke sa a se avèk ou:
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 si m peche, alò, Ou mete tach sou mwen. Ou pa ta akite m de koupabilite mwen.
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 Si mwen mechan, malè a mwen! Epi si mwen jis, toujou, menm dwe leve tèt mwen. Mwen chaje ak wont, e byen rekonnesan a mizè mwen.
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 Si tèt mwen ta vin leve wo, Ou ta fè lachas dèyè m tankou yon lyon; epi ankò, Ou ta montre pouvwa Ou kont mwen.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 Ou renouvle temwayaj Ou kont mwen, e ogmante kòlè Ou vè mwen. Dezas monte anwo dezas sou mwen.”
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 “Alò, poukisa Ou te fè m sòti nan vant manman m? Pito ke m te mouri e pa t gen zye ki te wè m!
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 Mwen te dwe tankou mwen pa t janm te egziste, kon yon pote sòti nan vant pou rive nan tonbo.
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Èske jou m yo pa kout? Rete! Ralanti sou mwen pou m kab jwenn yon ti kras kè kontan,
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 avan ke m ale—pou mwen pa tounen nan andwa tenèb ak gwo fènwa!
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 Nan peyi sa a ki dezole nèt tankou tenèb la, nan fon lonbraj san fòm nan, e ki klere tankou fènwa a.”
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
