Ἰώβ 29

1 ἔτι δὲ προσθεὶς Ιωβ εἶπεν τῷ προοιμίῳ

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 τίς ἄν με θείη κατὰ μῆνα ἔμπροσθεν ἡμερῶν ὧν με ὁ θεὸς ἐφύλαξεν

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 ὡς ὅτε ηὔγει ὁ λύχνος αὐτοῦ ὑπὲρ κεφαλῆς μου ὅτε τῷ φωτὶ αὐτοῦ ἐπορευόμην ἐν σκότει

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 ὅτε ἤμην ἐπιβρίθων ὁδοῖς ὅτε ὁ θεὸς ἐπισκοπὴν ἐποιεῖτο τοῦ οἴκου μου

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 ὅτε ἤμην ὑλώδης λίαν κύκλῳ δέ μου οἱ παῖδες

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 ὅτε ἐχέοντό μου αἱ ὁδοὶ βουτύρῳ τὰ δὲ ὄρη μου ἐχέοντο γάλακτι

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 ὅτε ἐξεπορευόμην ὄρθριος ἐν πόλει ἐν δὲ πλατείαις ἐτίθετό μου ὁ δίφρος

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 ἰδόντες με νεανίσκοι ἐκρύβησαν πρεσβῦται δὲ πάντες ἔστησαν

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 ἁδροὶ δὲ ἐπαύσαντο λαλοῦντες δάκτυλον ἐπιθέντες ἐπὶ στόματι

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 οἱ δὲ ἀκούσαντες ἐμακάρισάν με καὶ γλῶσσα αὐτῶν τῷ λάρυγγι αὐτῶν ἐκολλήθη

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 ὅτι οὖς ἤκουσεν καὶ ἐμακάρισέν με ὀφθαλμὸς δὲ ἰδών με ἐξέκλινεν

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 διέσωσα γὰρ πτωχὸν ἐκ χειρὸς δυνάστου καὶ ὀρφανῷ ᾧ οὐκ ἦν βοηθός ἐβοήθησα

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 εὐλογία ἀπολλυμένου ἐπ’ ἐμὲ ἔλθοι στόμα δὲ χήρας με εὐλόγησεν

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 δικαιοσύνην δὲ ἐνεδεδύκειν ἠμφιασάμην δὲ κρίμα ἴσα διπλοΐδι

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 ὀφθαλμὸς ἤμην τυφλῶν ποὺς δὲ χωλῶν

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 ἐγὼ ἤμην πατὴρ ἀδυνάτων δίκην δέ ἣν οὐκ ᾔδειν ἐξιχνίασα

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 συνέτριψα δὲ μύλας ἀδίκων ἐκ δὲ μέσου τῶν ὀδόντων αὐτῶν ἅρπαγμα ἐξέσπασα

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 εἶπα δέ ἡ ἡλικία μου γηράσει ὥσπερ στέλεχος φοίνικος πολὺν χρόνον βιώσω

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 ἡ ῥίζα μου διήνοικται ἐπὶ ὕδατος καὶ δρόσος αὐλισθήσεται ἐν τῷ θερισμῷ μου

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 ἡ δόξα μου καινὴ μετ’ ἐμοῦ καὶ τὸ τόξον μου ἐν χειρὶ αὐτοῦ πορεύσεται

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 ἐμοῦ ἀκούσαντες προσέσχον ἐσιώπησαν δὲ ἐπὶ τῇ ἐμῇ βουλῇ

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 ἐπὶ δὲ τῷ ἐμῷ ῥήματι οὐ προσέθεντο περιχαρεῖς δὲ ἐγίνοντο ὁπόταν αὐτοῖς ἐλάλουν

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 ὥσπερ γῆ διψῶσα προσδεχομένη τὸν ὑετόν οὕτως οὗτοι τὴν ἐμὴν λαλιάν

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 ἐὰν γελάσω πρὸς αὐτούς οὐ μὴ πιστεύσωσιν καὶ φῶς τοῦ προσώπου μου οὐκ ἀπέπιπτεν

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 ἐξελεξάμην ὁδὸν αὐτῶν καὶ ἐκάθισα ἄρχων καὶ κατεσκήνουν ὡσεὶ βασιλεὺς ἐν μονοζώνοις ὃν τρόπον παθεινοὺς παρακαλῶν

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.